Du

havets son


man tror båten måste sakna,

sin ledning

att näten av sorg,

glider sitt byte förbi

man anar att ön gråter,

att vågen svallar meningslös


man vet att minnet snyftar tröstlöst,

för ditt leende dog

nu,

när dina ögon slöts

saknar ankarets tross ditt grepp