Som att plötsligt kunna andas igen. Världen breder ut sig runt omkring, likt ett lapptäcke som dalat ner från skyarna och landat över jordskorpan. Sinnena vågar sträcka sig ut till horisonten och det som sköljer in är färgsprakande, skiftande, varsamt ihopsytt till en harmonisk helhet. Och allt detta i kontrast till den dimma som annars verkade omsluta och förlama en kippande själ, slå knut på känseltrådar. Nu betraktar jag hur solens strålar, med lätthet som av fågeldun, når alla färger tills blicken ej förmår sträcka sig längre. Inget skälver mer intill marken, ingenting inbundet av rädsla spills ut och sträcker sig efter våra anklar. Nej, allt uppenbarar sig nu, liksom då stiltje råder över insjön, vilken avslöjar den värld under ytan som annars kan skrämma med sin mystik, med sin frånvaro. Känslan av att leva, den har aldrig varit mer självklar, aldrig så vital.