Min stad

dagar som läggs till varandra. plus+

inga minus

en enda lång tråd av tankar

är jag

och den

tar inte slut. någonsin

vill jag tro men kan inte förmå mig

lottlös eller blott lös

i tanken.

fri som simmande vatten

som skummande öl som rinner ut på bardisken och blir

till ingen nytta

under armbågar

svettiga armhålors frenetiska doftande

men den var billig

slöjan är tillbaka.

men inte den slöjan

den som hela mitt liv legat över mitt ansikte

en perforerad hockeymask

en lätt darrning

tungan tar sig inte fram

genom all plast

rädd

inte för rymden och alla iskalla svarta planeter

nej

för de andra

människorna

de som jag kan se i spegeln

och som är den livsform som är mig själv mest lik

är jag rädd

för

Miljoner varv snurrar planeterna tillsammans

ett otröstligt levande

och jag med min mugg

gör samma sak

fast som i dimma

minns jag det som varit

ett liv som formas och blir till

vad är det egentligen annat än

ett spöke

bu!

Jag vänder mig aldrig om

inte en gång till

fjättrad vid pålen

Blytunga slag

ord

släggor

från alla som älskar mig

men som på något sätt ändå

inte gör det

stålmannen

vad ville han egentligen bli?

var fanns förebilderna?

för den ensamma hjälten

och kunde han ha funnits

om han inte hade ett jobb att gå till

arbetskamrater

skurkar

familjen långt borta

och all kryptonit

det var hans kamp och ingen annas

hans kamp att bli det som förväntades av honom

i himlen

bland planeterna

ett dåligt samvete

En gud med blommig fluga

sommarängar med glass

krasande bilglas i en oljeindränkt cistern

under bara fotsulor

ett evighetslångt eko

en rundgång

när du föds och dör

igen och igen

och igen.

Ingenting är säkert

Ljusblixtar som försvinner åt alla håll

okontrollerade

är vi nu

utanför står en kille med blå mössa

som jag känner igen

jag hälsar

på honom när jag går

neonljusen rakt in

i hans skräckslagna ansikte

vittnar om att det finns saker som är till salu

och andra som inte är det.