Men man tänker ibland
över koppar av kaffe och kaka
att minnen kan vara som sand
när man springer som hjorten tillbaka
mot solljuset nedsänkt i hav
till djupen där skepp gått i kvav

Och man hoppas väl då
mellan påtår och urdrucken svada
att någon en dag ska förstå
hursom livet blev mer lust än skada
när solljuset nått det gemak
där själen gömt undan sitt vrak

Det som gistet och rankt
bortom räddning men ektungt av åren
har drunknat där myrdoft är sankt
liksom helgat av alla de spåren
som solljuset plånat i sand
en dyning mot livslängtans strand

Men man tänker ändå
medan koppar av kaffe blir druckna
att inget av allt kan förslå
närsom rosor i krus, redan spruckna
som solljuset lockat att le
mot själsskeppet ingen fått se

Ja, så andas ett liv
utan mening men ändå i ljuset
en klarsynt och grymt recidiv
genom längtan och allt som är fruset
som solljuset plågar att dö
i djupen där frukt blir till frö