Första intrycket var inget särskilt, en vanlig pojke, med vanliga kläder, med vanligt hår. Men med ett ovanligt leende, med en ovanlig blick.

Ögon starka som få, men ändå kalla, trots dess mörka färg ändå tilltalande. Men gnistra gjorde dem inte, men ett starkt intryck gav de ifrån sig.

Flickan bredvid ryckte till en aning och allt förändrades, förvandlades. Något komplicerat, något konstigt, nästan anskrämligt.

Ur pojkens rygg trädde svärd fram, de spetsade hans rygg, utan blod, utan skrik. Kedjor, horn och deformerade vingar, vad hade han blivit? Ögon och leende lika som förut, ingen förändring, inte den minsta skillnad. Konstiga tecken trädde fram på kropp och ansikte, på något sätt var de vackra och förbryllande.

Han satte pekfingret i ena múngipan, och drog ut den med en lätt rörelse. Vad ville han visa med detta? Rädslan borde ha kommit, men det gjorde den inte, inte på riktigt, det var bara konstigt, annorlunda, nästan gräsligt, men på något sätt vackert.

Pojken med svärden i ryggen och greppet om mungipan täcktes av blod den dagen, inte hans egna. Brydde sig gjorde han inte. Det var inte meningen att han skulle det. För vad mer kunde han vara, han älskade det han gjorde, och det smakade gott, men han var inte glupsk, han smakade bara, mer ville han inte.

Rädslan borde ha kommit, kanske hade det inte dött då, den dagen. Men inte kunde det veta då, vad pojken med svärden i ryggen och greppet i mungipan var.