Zoomade ut, ställde mig på trappan. Skogen omkring mig, omkring gården, tyst viskande. Tystnad. Djuren och alla skuggor som ihopklumpade till en och samma massa. En tyngd. En lutande svart magnet som drog tankar till sig. Tankar. Minnen från gamla filmer. Odjur, monster, människor som visade tänderna, blött hår, Hår! Himlen, mörk ovanför trädtopparna och hela vägen över till andra sidans spirande grankvistar. Hur dunkel var den inte? och hur mörk var inte jag? Jag! som framkallade den. Jag, stark, magnetisk, drog detta mörker bakom mig genom skogen. Skogen! Snubblandes, tumlandes, fumlandes, simmandes, andandes, krånglandes, alltjämt iakttagen av maskar, möss, skogsrån, älvor, grodor, fladdermöss, mesar, titor, ugglor, ormar, getingar och spindlar. Tusenfotingar! Alla avundades de mig för att jag var människa. Dumma jävlar. Jävlar! Min själ mjuk och våt liksom vitmossan. Urinet som skummade när jag lät det komma, kunde lika gärna ha gått inåt. Silats genom min vikingabrynja. Smuts. Jag var ett filter för all skit i världen. Ändå, eller just därför, var jag hemma i skogen. Skogen! Där var jag precis som mossan och som träden. Som Ugglan. Jag älskade doften av jord. Jord! Lukten av en enda moder. Löven låg på marken, Marken! Plötsligt låg jag där ibland dem i en kvistformation under björkarna. Björkarna! Blomstänglar döda omkring mig. Svävande som i ett hologram. löften. De påminde om en vår och en sommar som verkade ha existerat i ett annat liv. Mörkret var över oss. Det var förresten överallt. Jorden slöt sig kring min hals (hals!) och du red bort på den första dimslöjans bleka rygg.