- Jenniefer! Hörde jag någon skrika.
Mellan slagen och det blinkade blå ljuset framför ögonen såg jag någon hoppa upp i luften och började att flyga. Och innan det blev blått såg jag hur det gröna skars sönder och någonting svart sprutade över allt. Min skyddande barriär stannade kvar runt mig. Jag lyckades att ställa mig upp men ramlade ner på marken igen.
- Hur kunde ni låta henne gå ut ensam! Skrek någon åt vakterna.
- Förlåt, ers höghet! Sa vakterna som bugade och gick in i grottan igen.
- Jennie?! Hörde jag någon. Jennie, hör du mig?!
- Mmm…. Jag orkade inte säga någonting.
Kvinnan i den blommiga klänningen kom fram framför ögonen.
- Om du dör måste folk fortsätta dö i himlen.
Jag öppnade ögonen och såg Erik, min kusin som hade tagit självmord förra året, luta sig över mig. Jag satte mig upp med en ren överraskning.
- Erik! Utbrast jag. Vad….
- Du är också döda, ser jag, sa Erik med ett leende på läpparna.
Jag kramade honom. Sedan kände jag hur jag rörde mig. Jag hade brutit någonting. Jag tittade på min vänstra arm. Den var vinklad mot vänster. Jag kunde inte röra den. Det konstiga var att det inte gjorde ont. Erik tittade på armen. Han rynkade pannan. Jag tittade på honom. Han lade hans händer på armen. Det lyste blått om hans händer och min arm. Jag kände en underbar känsla rusa genom kroppen. Sedan var min arm som lagad igen. Jag rörde på armen.
- Vad gjorde du? Frågade jag Erik.
- Jag är en helare, svarade han med fortfarande ett leende.
Snart såg jag att en sådan där konstig sak som hade attackerat mig tidigare. Jag hoppade upp på fötter och drog fram en pil och ropade:
- Iskall pil!
Det gröna som hade frusit såg jag nu att det var ett… Troll.
Jag flämtade.
- Vad är det? Frågade Erik.
- Jag visste inte att det var ett troll! Sa jag medan jag försökte att kväva ett skrik.
Jag såg hur en arme av troll var på väg oss. Jag stirrade på dem. Jag kunde inte göra någonting. Hur skulle vi kunna besegra dem? De var tusentals fler än oss.
- Jenniefer! Ropade Erik uppifrån.
Jag kollade uppåt och såg att de hade fått vingar och var uppe i luften. Alla tittade på mig som om jag var galen.
- Har jag vingar?! Var jag tvungen att fråga.
- Det är så klart att du har! Sa Jenny.
- Du behöver bara hoppa så tänker du ’’ vingar ’’, sa en kille som jag inte visste vad han hette. Så svårt är det inte.
Jag kände mig fånig när jag hoppade upp i luften och tänkte ’’ vingar ’’. Jag kände inte hur jag landade på marken igen. Jag öppnade ögonen och såg att jag flög.
- Nå, började jag. Vad ska vi göra?
- Vi måste anfalla, alla samtidigt, svarade Erik.
- Vi måste ha perfekt timing.
- Men jag vet inte vad alla heter! Utbrast jag.
- Jag heter Lisa, han heter Linus, han heter Jacob, Erik vet du redan, hon heter ju Jenny som du kanske redan vet, samma med Joel, han heter Olle, hon heter också Lisa och Saga där borta!
Lisa hade pekat ut vem som var vem. Snart hörde man grymtanden under oss. Alla tittade ner.
- Är alla beredda? Frågade Olle.
Alla drog fram sina vapen och sa ’’ ja ’’. Samma med mig. Jag siktade på en jätte med ihop tryckt ansikte. Jag försökte välja vilken pil som var starkast.
- Nu! Skrek Erik.
Jag hann inte välja utan jag bara skrek allt vad jag hade:
- Chuung Ho!
Jag visste inte vad det betydde. Det bara formades i munnen på mig. Snart såg jag hur den drog åt sig allas andras attacker. Alla skrek av lycka. Pilen lyste i regnbågens färger. Jättarna vrålade. Eller några i alla fall. Några hundra försvann. Jag var bara tvungen att le. Det var den reaktionen alla hade väntat på i flera tusen år. Det skrek nästan halsen av sig. Nu var det jättarnas tur att attackera. Jag kunde inte göra någonting. Alla ställde sig i sin försvarsattack i luften. Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag tittade på dem. Alla pilar var siktade mot mig. Erik ställde sig framför mig. Jag hann inte stoppa honom innan några pilar borrade sig in i axeln på honom.
- Erik! Skrek jag.