Han skrek av smärta. Han åkte ner mot marken. Jag fångade upp honom. Jag flög upp mot de andra i gruppen.
- Holl honom, sa jag och räckte Erik till Jenny.
- Men varför ska jag ta honom? Frågade hon äcklagt.
- Men ta honom för helvete! Skrek jag åt henne.
Jag ryggade tillbaka och tog honom. Jag såg hur hon kämpade att hålla upp honom. Olle och Joel hjälpte henne. Han var verkligen tung. Jag kände krafterna sugas ur mig, men jag tvingade mig själv att fortsätta att vara i luften. Jag kände att hatet till jättarna över att de hade skadat min kusin som hade dött av att hoppa av en bro! Jag drog fram pilbågen och en pil. Siktade åt en jätte som jag såg som stod och vred sig. Den såg skyldig ut. Jag siktade….
- Flying dragon!
Jag visste inte vad som hände bara över att det blev så ljust att jag inte kunde se, det blev sådant tryck av pilen så att jag flög iväg, samma med de andra.
- Vad händer? Hörde jag någon skrika långt borta.
Att flyga av en vind påminde mig om någonting, vad visste jag inte. Jag tittade mot himlen. Himlen! Jag såg moln. När jag tittade nedåt såg jag svart mark. Jag skrek. Jag visste inte vad.
Askan, monstret, Exander som hade mig i sina händer och jag som var lila i ansiktet.
Det yrde aska om mig när jag störtlandade.
Exander tittade upp.
- Vem är du? Frågade han med tårar i ögonen.
- Det är Jenniefer, svarade jag.
- Men du skulle… är du inte död?
- Jo, men det är så att…
Jag hann inte avsluta meningen innan det kom ett eldklot mot mig. Jag hoppade upp i luften.
- Jag kommer tillbaka senare! Ropade jag åt honom.
- Men hur kan du leva om du är död? Skrek han med tårar i ögonen.
- Jag förklarar senare!
Jag flög till himlen igen. Jag såg jättarna var på väg mot oss i horisonten. Hur många var de egentligen?!
- Vad gör vi nu? Frågade jag de andra.
- Vi kan inte hela Erik, efter som det är han som har helningskraften, sa Olle. Vi kan inte göra ’’ Huung Ho ’’. Hur ska vi göra?
- Vi kommer aldrig kunna besegra jättarna.
- Jag hörde någonstans ifrån att man ska attackera hjärtat direkt istället för att attackera en kroppsdel i taget.
- Bra ide, Jenniefer!
Vi flög mot jättarna. De var inte lika många den här gången. Snart såg man en större prick i horisonten.
- Vad är det där? Frågade jag.
- Det är jätten som leder jättarna. Erik, du måste bara orka en attack! Sa Linus.
- Mmm… svarade Erik
- Okej alla! Ropade Jacob. Nu måste vi ha perfekt timing och alla måste sikta på jättens hjärta.
- Vart ligger den?
- I högra handen, du ser när du får se honom eller henne man ser ingen större skillnad.
När jag var tillräkligt nära kunde jag se hur enorm jätten var och att det bultade i högra handen som den höll en yxa. Den hade slitna kläder, eller om det var kläder. Det syntes att den inte hade klippt sina tånaglar på flera år. De var ungefär en meter långa, för den jätte jätten som var framför oss. Den tittade på oss med sina små ögon. De var blodröda. Det syntes att den var ute efter blod. Den hade sett att dens ’’ soldater ’’ inte hade lyckats att döda oss. Den stirrade stint på mig, utan att blinka. Jag tyckte att det var obehagligt så jag flög fram och petade den i det högra ögat. Den röt så att luften omkring oss darrade. Jag höll för öronen, men det hjälpte. Den andades in. Jag insåg att jag flög för nära den, så jag följde med in i magen. Jag visste precis vad jag skulle göra nu när jag var inne i magen. Jag ville inte följa med den in till magen. Jag såg grönt slem vara på insidan av magsäcken. Jag flög denna gång. Jag ville inte att mina kläder skulle fräta sönder och att jag skulle dö, igen.
- NU! Skrek allt vad jag hade.
- Nu! Skrek de andra.
De sköt.
- Chuung Ho!