gudomliga andetag i nacken
förvreds
likt kärleken övergav
det jordiska
men dock så bara det jordiska
likt dina händer
insomnade
lämnade det väsentliga i nuet

och du var nu blott en själ

och trots alla tafatta tårar
som regnade i oförstånd
knivskarpt
landade mellan hjärtslag

så var det egentligen med lite eftertänktsamhet
det bästa
som skulle kunnat hänt
utifrån förutsättningarna
alltid bara utifrån förutsättningar

just för att sätta punkt
efter något som egentligen
borde ha fortsatt.

men frågan är
om det inte var
bara för egoismen
den starka känslan av att vi skulle bära dig med våra nedbrutna armar
för att hålla hoppet uppe om att det kanske var värt det någonstans i våran prestation om att det kanske - faktiskt - var värt det

trots smärtan
från oss båda
att du skulle få leva
några sekunder
mer
i den
sarkastiska värld
du egentligen törstade i från
för ditt eget välmående

och med ännu lite lite lite mer eftertänktsamhet
förstod vi

att det var inte att leva,
det var bara att finnas till
och bara vilja därifrån.

för det var inte förrän du kom till den gud, som kunde bära och omfamna dig på riktigt, som du också på riktigt levde.

och det vi inte förstod
i all brådska och oförstånd
var att du stegade vidare
vandrade längs guldstränder
hand i hand
med de människor du en gång kännt
och nu fick
lära känna på nytt

och jag visste
att det var där vi skulle mötas senare
i en tröstande himmel
som omsluter varje själ

och efter ännu lite lite mer eftertänktsamhet
speglade hoppet liv i mig

att rädslan inte skulle existera

för att det alltid fanns en himmel som lät dig sova
när du var trött
att det fanns en gud som andades åt dig
när du inte längre orkade andas
och det fanns en gudomlig kärlek som även efter din död

trofast,
höll dig vid liv.