Det var ett år sen nu.
och det blir bara värre.
din begravning var vacker min vän.
Den vackraste jag sett.
Jag grät. Högt.
Du var min bästa vän.
Ingen kan någonsin bli min bästa vän.
Det är bara du, det var bara du.
Ett solo, en trumpet. Vacker musik.
Som ekar underbart i kyrkan.
Och du ligger där framme.
Jag hade skrivit en dikt.
En vacker dikt till dig.
Jag skulle berätta för dig,
hur det var.
Men när jag kom fram.
Det gick inte. jag grät så mycket.
Jag strök försiktigt med mina fingrar på kistan.
Att du låg däri var ofattbart för mig.
Du ska ju inte vara där.
Det var bara den där dumma cancern
som förstörde ditt liv.
Och nu förstör den mitt.
Jag vill att vi ska sitta där igen.
Under sommarens varmaste dar, sola.
gunga i hamocken, prata om allt och ingenting.
Men du finns inte, och jag lider.
Jag ska göra dig stolt.
För jag vet att du ser mig.
Jag ska uppfylla våran dröm.
Bli sån där duktig skådespelare som vi sa.
Det blir bara värre och värre.
Du finns inte mer. det var ju dig jag kunde prata med om allt.
Allt sånt som ingen annan förstår.
Jag saknar dig, jag älskar dig.
Need you my love, forever my dear.