Gatstenarna grinar alltid lika illa mot den som saknar egen nyckel. Jag visste det när jag själv bara var välkommen där andra rynkat näsan mot lukten.
Pisslukten som följer stadens kantstötta. Och unkenheten bland paltorna i soprummet som ändå smakar frostfritt den mörkaste av alla decembernätter.
Jo, jag vet det än, fast jag numera äger både nyckel och kudde.

Och idag har jag rest för att se det jag vet av skammen.
Stenarna under mina fötter. Jag känner dem
Men grinet.
Har fastnat som doften på mitt eget skinn medan stenarna ropar något jag aldrig hört.

Om ett eget liv.