hon den där, fullständigt gränslös till sin natur
hon som fascineras och äcklas av sig själv
allt på samma gång - i samma urvattnade
kropp
hon som rör sig inom samma kartblad
längs linjer - gång efter gång, dag efter dag
räknar vägmarkeringar och
djurkadaver
hon som är en produkt, eller en biprodukt,
av det liv hon slarvigt format till sig själv
det liv hon med ruelse
föraktar
hon skyller aldrig på någon annan
hon axlar sin börda alldeles själv
ty hon är självständig och full av
självförebråelser
hon förlåter världen, gång efter gång
fast hon vet att hon inte borde
förlåter världen alla dess oförätter
all dess
okunskap
och
illvilja
men aldrig att hon förlåter sig
själv
till det är hennes stolthet alldeles för
stor