jag ler när jag ser dig

i stunder som du ler
när du ser mig
vill jag offra allt
bara för att du
kanske
känner igen mig

vet om de rösterna som ropar efter dig
vet om rädslan
rädslan bakom dina pupiller
som inte finner ord

hur jag försöker fånga dem med mina andetag
och begrava dem i min bröstkorg
ändå som levande begravda varelsens återkomst
vänder de om
jag hör hur de
knäpper ord i stuprännan
med sina vassa klor

i solnedgångens öga
var du en gång
den prinsessan som förde bort skuggorna
till ett annat främmande land
men nu som en fånge i dess rike själv
blundar varsamt och drömmer sol

begrundad
förlistes du i ett annat hav
som en försummad stad
i en annan tid

hur sekundernas sandkorn
avtar masken under din hud
och du omslutas av tystnaden
som jag aldrig fann
så bottenlös

ibland vill jag viska

var inte rädd
jag ger aldrig upp
jag följer med dig
till sista hamn

men jag är rädd
rädd för den morgonen
som inte vaknar
om inte du
 ropar mitt namn