Tiden. Den har en märklig gång, slår hårda slag. Tickar obönhörligt. Ostoppbar. Sist den lät oss ses var det fortfarande vi på det udda sätt som vi då var. Du satt bredvid mig med din gitarr. Naken låg jag vid din sida och lät tonerna från strängarna och din röst vibrera mina tankar. Först i efterhand inser jag de sjungna ordens innebörd.

”I've found I'm scared to know I'm always on your mind
Even the best fall down sometimes
Even the stars refuse to shine
Out of the back you fall in time
I somehow find
You and I collide”

Nu sitter vi böjda över varsin kopp te, någon meter ifrån varandra på ett café i mitten av Odengatan. Jag säger något om tiden, vad den gjort mot oss. Du ser bort, gläds nog bara åt att den gått. Förändringarna har varit till din fördel, knappast till min. Så mycket har försvunnit under promenaden, oss kastade tiden bort längs vägen. Först närheten, sedan rösterna, följt av orden, värmen och nu slutligen hoppet.

Så var det till slut dags att föra oss samman, känner knappt igen dig utan den blick som då alltid brände vid min hud. Dina rörelser är inte lika självklart mjuka och våra händer rör inte längre varandra. Kraften som brukade darra mellan oss är borta, tiden har slaktat den och vi finns helt klart inte kvar. Jag konstaterar att du fortfarande andas, men blir inte längre hög på dina andetag. Du är för långt borta nu. Vi pratar om vädret och om hur läget är - vi som förr delade allt. Du frågar om honom jag ler och ljuger att allt är bra. När du så talar om henne finns inga lögner alls. Det äcklar mig, men det är du för lyckligt blind för att se.

Mitt te har kallnat, du dricker ur. Vi går ut i mörkret tillsammans. Jag fryser, drar skinnjackan tätare omkring mig, huttrar. Förr hade du lagt armen om mig nu stirrar du gatan fram. Vi har överlevt en vinter du och jag, det var sommaren vi inte lyckades hantera. Följer dig till tunnelbanan på Odenplan. Vi fryser till utanför, av kölden eller av det mest konkreta. Det är över nu, hur säger man hejdå till någon man måste sluta älska? Dina ögon tinar för en kort stund. Pupillen vidgas något och du tar mig i din famn, lägger hakan på mitt huvud och suckar nästan obemärkt.

- Ta hand om dig nu.
- Du med.

Följer varje steg och rörelse när du går ner för trappan, söker med blicken efter ett tecken på tvekan. Du vänder dig aldrig om. Jag skakar nu. Av köld eller något annat. Flera minuter efter att du försvunnit står jag kvar. Tårarna rinner tyst från mina ögon, ställer oskärpa i min blick. Antar att alla runt omkring undrar men jag ser dem inte själv. Så småningom går jag. Minns ingenting av vägen hem. Klär av mig och gömmer mig under täcket. Jag ber honom komma över säger att jag inte vill sova själv. När han låser upp berättar jag ingenting om dig, han märker inte de röda fläckarna under mina ögon - läser mig inte alls som du. Tiden som stal dig har fört honom nära. Under en natt till låter jag min kropp vara hans. Tänker att bara tiden har makten att förändra. Själv orkar jag inte, all min kraft går till att acceptera att du inte finns. Han tar mig utan vilja att veta vem jag är och det spelar mig ingen roll.

Till tiden har jag kapitulerat. Den har ställt mig på knä framför honom och under sängen har jag lagt ned mina vapen.

Är det så man säger hejdå till någon man måste sluta älska?