Du är bara en ruin.

Jag har sett ditt inre
men ville inte veta.

Jag frågade aldrig
men jag tyckte väl
på något konstigt sätt synd
Om dig.

Och då
förstördes den bild
Jag hade.

Och dina händer
blev sträva
Din tunga kändes
kall.
Det mjuka som vinden förde bort
kommer aldrig mer tillbaka.

Jag mår illa när jag ser dig.
Att se den falska person
som tränger bort
den sårbara,
den tunna,
den ärrade
människa som jag tror
jag tyckte om.

En gång.

Men det var då för nu finns
Du inte kvar.
Allt som du och vi
En gång var.
Även fast vi, eller du och jag,
egentligen bara var ytliga
Vänner.

Ruin.
Nu.