En pågående fas i mitt liv. saknar min bortrövade dotter Tänker attJag kan se dig, sitt där, ensam på din säng, stirra på ditt rum. Du är ledsen men endå glad för just nu har du det ganska bra, du slipper ju att spionera på din mamma eller stjäla något åt din pappa. Det är ensamt och han är ganska lugn.
Ingen som tjatar längre på dig, min röst har du säkert glömt för länge sen. Dina syskon är kanske ett minne blott, men innerst inne gråter du smått.
Du har stängt av dina känslor helt och tittar med likgiltighet, för hur orkar man som ett barn ta ställning varje dag.
Men oavsett att du visar att du mår bra, vet jag att det bara är en fasad, för du kan inte gömma dina känslor för mig för jag känner verkligen dig.
Du är mitt barn mitt allt, precis som dina syskon jag sagt. Ni, mina ögonstenar jag värnar så om, hur kunde det här hända att ni splittrats, ni syskon.
Men vi alla här väntar så på dig, att du en dag ska få komma och få känna kärlek igen. Kärlek till din mor och till dina syskon som saknar dig så.
jag står fast vid ditt ord att aldrig ge upp
kanske ses vi snart, jag håller mitt mod.
Älskar dig
Mamma
|
Nästa text
Föregående Näckrosen |