MörkerJag är fast, det brinner och glöder. Jag vet inte var jag är. Jag stannar där i tusen år, hettan stiger runt om, röda moln stiger mot skyn och bildar skuggbilder av monster, monster utan ögon. Monster utan vett. Sedan blir det kallt, rök stiger ur min mun och jag huttrar, skriker och ber om förlåtelse men jag får inget svar. Korpar roterar runt mig, de flyger och kraxar... de är vackra att se på men oh. De är onda. De stjäl alla glada tankar. De kraxar i sig dem. Jag blir tom, apatisk och hatisk. Jag irrar runt i ett tomt mörker, vet varken ut eller in. Jag är vilse bland eldar och kala kalla röda klippor. Jag rispar mina armar och ben på de vassa kanterna i jakt på en utväg, en mening. Jag har väl förtjänat det här, det är mitt straff och jag kommer inte härifrån. Ingen hör mig, ingen ser mig, ingen bryr sig om mig, jag är fast. Fast i ett enda stort mörker, ett enda stort djup. En svacka utan utväg. Ett mörkt hett hål, en grop av fasa och hat. Mitt livs ljuspunkter stryps som en snara runt min hals och det gör ont i bröstet och jag får panik. Jag känner inget, vet inget och jag har inga känslor kvar. De gröna spökena har tagit dem och blandat i en gryta med havregrynsgröt och lever. De dricker det med välbehag och jag lär aldrig få tillbaka det igen. Tomheten växer och det finns inget annat att göra än att skrika av förtvivlan. Jag blir ett svart spöke, utan vingar. Jag kan aldrig fly, skratt hörs på avstånd och jag tar farväl till mitt förstånd. Livet blir enformigt, färglöst och hatiskt. Vandrar omkring i ingenting, tänker på ingenting, tappar räkningen på dagar, månader och år...
|
Nästa text
Föregående Cotume |