Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Mörker

Jag är fast, det brinner och glöder. Jag vet inte var jag är. Jag stannar där i tusen år, hettan stiger runt om, röda moln stiger mot skyn och bildar skuggbilder av monster, monster utan ögon. Monster utan vett. Sedan blir det kallt, rök stiger ur min mun och jag huttrar, skriker och ber om förlåtelse men jag får inget svar. Korpar roterar runt mig, de flyger och kraxar... de är vackra att se på men oh. De är onda. De stjäl alla glada tankar. De kraxar i sig dem. Jag blir tom, apatisk och hatisk. Jag irrar runt i ett tomt mörker, vet varken ut eller in. Jag är vilse bland eldar och kala kalla röda klippor. Jag rispar mina armar och ben på de vassa kanterna i jakt på en utväg, en mening. Jag har väl förtjänat det här, det är mitt straff och jag kommer inte härifrån. Ingen hör mig, ingen ser mig, ingen bryr sig om mig, jag är fast. Fast i ett enda stort mörker, ett enda stort djup. En svacka utan utväg. Ett mörkt hett hål, en grop av fasa och hat. Mitt livs ljuspunkter stryps som en snara runt min hals och det gör ont i bröstet och jag får panik. Jag känner inget, vet inget och jag har inga känslor kvar. De gröna spökena har tagit dem och blandat i en gryta med havregrynsgröt och lever. De dricker det med välbehag och jag lär aldrig få tillbaka det igen. Tomheten växer och det finns inget annat att göra än att skrika av förtvivlan. Jag blir ett svart spöke, utan vingar. Jag kan aldrig fly, skratt hörs på avstånd och jag tar farväl till mitt förstånd. Livet blir enformigt, färglöst och hatiskt. Vandrar omkring i ingenting, tänker på ingenting, tappar räkningen på dagar, månader och år...

Plötsligt en liten ljusglimt, något svartvitt seglar ner. Han drar svärd och alla onda och spöken drar sig undan, rädda och arga. De vill ha mig för sig själva. Plåga mig till det yttersta men den som kom låter dem inte komma nära. En man med kritvitt ansikte, snälla ögon, lika röda som blod. Svart kort rufsigt hår och vassa tänder. Hans svarta vingar breder ut sig och han har på sig en svart enkel tröja, enkla byxor med nitskärp och kedja. Han har handskar på händerna och naglarna är målade i svart. Han ser på mig med en blick av kärlek, av oro och av medkänsla.
"Kom, jag ska rädda dig", säger han och räcker fram sin hand.
"Jag kan inte, jag har inga vingar", säger jag med gråten i halsen. Jag vill ju härifrån.
"Kom, jag hjälper dig. Jag tar dig på min rygg", säger han.
Jag nickar och han lägger handen runt min midja, drar mig till sig och ser på mig med trygga ögon och ler. Han kysser mig och en ny värme stiger inom mig och alla goda tankar smyger sig tillbaka. De gröna spökena skriker av vrede och smärta. De spyr ut mina känslor, de svär och flyger in i mörkret. Korparna skriker baklänges, jag får tillbaka allt. All värme och alla krafter. Svarta vingar växer sig stora och starka på min rygg, mina svarta kläder blir hela och jag ler, för första gången på miljarder år, på evigheter. Spökena vrider sig i plågor inne mörkret, leenden innebär döden för dem. Jag och min ängel flyr, vi flyger ut ur mörkret. Bosätter oss på en herrgård. Han skaffar mig djur, han skaffar mig en drake. Vi har allt man kan önska sig. Min prins heter Alex och han älskar mig. Vi lever lyckligt... äntligen är jag fri.




Prosa (Novell) av Cotume
Läst 322 gånger och applåderad av 3 personer
Publicerad 2009-11-04 21:47



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Cotume
Cotume