Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
ett litet kåseri...


Ensam mamma, himmel eller helvete?

Man kan inte förutse alla situationer, ja, om man är synsk kanske man har en liten chans.. Men, jag är dessvärre inte utrustad med den förmågan och kunde inte tänka mig för några år sen att jag skulle bli just en ensam mamma. Jag hade heller ingen aning om vilken frustration det innebär, eller om hur många gånger de små livens (oskyldiga?) lekar driver en fullständigt till vansinne...

Vad sägs om att vakna upp med en legobit under rumpan, en bil i ansiktet och något BLÖTT på täcket??? Tala om att paniken fyller en med en isande känsla av att något fruktansvärt utspelat sig i lägenheten och med en topphastighet som skulle få Fernando Alonzo att blekna av avund flyger man upp ur sängen, halkar i en kladdig pöl vid sovrumsdörren, kanar ut i hallen och möts av... en lyckligt leende tvååring som glatt säger: taften, mamma, Alle själv!!! Han har smugit sig upp, hämtat en stol och dragit fram till kylen, tagit fram saft och sen gjort ett gott försök att blanda. Under den proceduren har han rört sig runt i lägenheten, av de kladdiga spåren att döma, och filurat runt. Han har försökt få igång TV:n också förstår jag lite senare eftersom fjärrkontrollen sitter fastklistrad på vardagsrumsbordet. Jag mumlar för mig själv där jag går med trasan: det här är kärlek, ÄKTA KÄRLEK, vad vore livet utan barn... Jag menar det också, det gör jag, även om det sitter långt inne för tillfället.

Det börjar bli dags att få liv i femåringen, fixa frukost, göra iordning barnen för dagis, försöka brotta ner håret på mig själv, försöka hänga tvätten som inte blev hängd innan jag blev medvetslös av trötthet kvällen innan etc etc... Så jag skrider till verket, börjar med att prata med min son, varsamt viska \"god morgon älskling\" i hans öra. Ingen reaktion. Jag stryker lätt på hans arm, säger \"nu är det dags att vakna\", fortfarande ingen reaktion. Jag skakar lite lätt på hans axel, säger högt\" nu får du kliva upp, vi är SENA\", varpå han vänder sig om, drar täcket över huvudet och mumlar något ohörbart... Jag börjar känna den smygande paniken, hör klockorna ticka, svetten börjar pärlas i pannan så jag drar av täcket och bär resolut upp ungen, sätter honom i soffan och säger (irriterat): nu kommer vi för sent igen, ta och börja vakna till!!! Han blir jättesur och morgonens första strejk har utbrutit.

Nu ställer jag fram frukost, säger varsågod till barnen och ber dom äta medans jag gör mig färdig inne i badrummet. Ber även den äldre hålla ett litet öga på den lilla terroristen, allt på grund av den tidsbrist som alltid kommer smygande. Jag hör inifrån badrummet hur dom kivas vid bordet och tänker \"syskonkärlek\" för mig själv och ler en smula... DÅ blir det plötsligt ganska lugnt så jag inbillar mig att dom sitter och petar i sig sina smörgåsar och dricker sin mjölk.. Så vansinnigt naivt, det vet väl alla att när det är tyst, då är det fara å färde!!! Mitt i min tandborstning hör jag ett vrål, en osammanhängande kaskad av ord, varav jag endast kan urskilja ordet \"BRINNER\".. Den här gången har jag om möjligt ännu större fart när jag löper ut i köket, med en fasansfull syn för mig själv hur något brinner för fullt... Jag hör Ludde skräckslaget skrika hela tiden med tårarna rinnandes nerför kinderna, han är fullkomligt i upplösningstillstånd. Jag är panikslagen och har nog aldrig hunnit tänka så mycket på den korta tiden av 3.26 sekunders sprint genom lägenhet. När jag rundar hörnet in mot köket möts jag av synen av en vilt fäktande femåring, en tvååring som står på en stol och storögt betraktar micron. Där inne ligger en batteridriven robot, blixtrandes och rykandes... Jag (fortfarande iklädd endast trosor) sliter ut kontakten, tar en grillvante, tar ut glasfatet med den grillade roboten och springer ut med den på bron, kastar den i gräset och vänder om in igen. Tar micron, ställer den på gården och springer fort in igen. Vilket drama!!! Jag tittar ömsom på mina barn, ömsom på klockan. Om tio minuter ska vi vara på dagis, annars kommer jag att missa bussen...

Så, den lilla talibanen han förstår inte allvaret i det inträffade. Han bara tittar ut genom fönstret på micron och upprepar hela tiden: brinner, brinner... Den stora killen gråter över förlusten av sin robot och vägrar klä på sig. Till slut får jag nog och påpekar argt att hela huset hade ju kunnat brinna upp, precis som om det skulle vara hans fel... (fy mig) Han tystnar, säger tyst att han ÄNDÅ vill ha sin robot tillbaka och jag lovar att han ska få en ny.

Nu är det 3 minuter kvar till GÅ. Jag tittar mig i spegeln, skakar på huvudet, tar det som hänger närmast i garderoben, sliter på mig kläderna och motar ut barnen med deras ytterkläder i famnen.. Mot dagis!!!

Sen när jag väl sitter på bussen börjar jag fundera.. Jag hoppas att den här morgonen aldrig kommer att överträffas, att ingen såg mig när jag iklädd trosor bar ut en microtillagad robot, att ingen kommer att upptäcka att mina kläder inte matchar och att jag har gårdagens smink och att mina barn inte tycker att jag är en katastrof som mamma... Jag lovar mig själv att stiga upp ÄNNU tidigare imorgon, så att vi inte blir sena som vanligt.....





Prosa (Novell) av Ensamma mamman
Läst 1351 gånger
Utvald text
Publicerad 2005-10-18 12:23



Bookmark and Share


  Albert
ja det är roligt att läsa dina texter, svårt att INTE läsa färdigt, bra flyt, brabrabra, nä nu ska jag sluta läsa, ha det bra!!! hur mår dina små änglar, förresten
2006-04-21

  Fru Fralla
Hehe... och hur ofta har det verkligen hänt att du fått dig upp tidigare ..;) Härlig berättelse, bra att du delat upp den i stycken så den blev mera lättläst! Jag följde med intresse dramat hela vägen och känner dock en smula moderlig oro...åt de verkligen frukost den morgonen...:)
2005-10-19

  Teresia Ridell
Mm ja med barn i huset blir det ALDRIG långtråkigt !
Jag har själv varit ensam mamma för en del år sedan, hade då bara två barn. Tyckte det funkade bra, nu har jag fyra barn, är inte ensam längre....jo på morgnarna o på eftermiddagarna. Min man ger sig iväg halv sju, hemma igen vid fem-sex på kvällen. Så visst känns kaoset igen.
ALLTID händer det nåt.
Charmig berättelse.
2005-10-18
  > Nästa text
< Föregående

Ensamma mamman
Ensamma mamman