|
|
Flyg nu då, om du kan / 100-ordare
Fågel blås namn var Jacob, kamikazeundulat i okänd division. Han har lämnat sin bur, flaxar och flyger och skiter på linoliummattan.
Själv sitter jag under köksbordet, vill inte ha fågelnäbb i håret, vill inte ha fågelklor rispande på huden. Det räcker så väl med det krängande söliga måshuvudet vars näbb hackar oupphörligt bakom mitt bröstben.
Jag ser mormors ben gå fram och tillbaka, tjocka bruna strumpor och under; svagt blåfärgade utbuktningar som ringlar kring vader och smalben.
Fram och tillbaka, fram och tillbaka.
Jag önskar mig ett rosa terrarium i julklapp, jag ska nära en fågelorm vid min outvecklade barm.
Prosa
(100-ordare)
av
katt.inc
Läst 1170 gånger
och
applåderad av 32 personer
Utvald text
Publicerad 2009-11-06 00:51
|
|
|
lodjuret/seglare
Det finns alldeles för få kompletta akvarier till salu i landets second handbutiker, till och med fiskar saknas att köpa till hektopris.
2011-12-13
|
|
|
|
aol
känner så vl igen mej där under bordet
2010-01-13
|
|
|
|
Mathilde
Fin dikt, men gud vad den där Jacob ;) pratar mycket, just det, han är ju en papegoja, jag gillar män med ord i munnen. ;)
2009-12-04
|
|
|
|
Anna Frölander
Ja Karin, denna väntan på att skriva något gjorde inte saken bättre, jag har svårt för att kommentera denna. du griper liksom både innanför och utanpå och de bilderna kompleterar verkligen varandra. Den känsla du ger mig är skarp och den handlar om utanförskap/ensamhet och den gnagande känslan inombords som mycket väl skulle kunna vara något gott, så småningom, eller helt enkelt ett ständigt hackande och svidande. För mig ger den här texten inga enkla svar och det är ju det som är så fantastiskt bra. Tack.
2009-11-20
|
|
|
|
Mikael Lövkvist
Smärtsam läsning. Ovärderligt inre vittnesmål. Skriv en bok om det här, tänker jag. 100 ord kan lätt bli 10 000, bara man låter slussen öppnas. På ett plan så hatar jag den här texten för den påminner mig om alla miljoner jävla gånger som jag har givit upp. Samtidigt vill jag krama om diktjaget som sitter där under bordet, och säga att det handlar inte om att kunna, bara att våga, och inte i frånvaron utav rädsla, utan i dess helvetiska närvaro. Ett litet jävla steg i taget. Och ett till. Och ett till.
Triggande text. Ja, jag håller med Christer, den här får gärna vinna, enligt min jury.
2009-11-10
|
|
|
|
Christer Eriksson
Jag hade missat denna pärla och får jag bestämma så är du en vinnare i tävlingen.
Jag tar bild för bild, och undulater är små menlösa papegojor men mina svärföräldrar har en som flyger fritt i vardagsrummet och ibland landar den i håret och liksom pickar, det blir som massage, inte som Emmas men ändå tillfredställande. Det är min relation till undulat. Sedan har jag mängder till fåglar i stort, där korpen, är blank och svart så den fyller upp mig med lagom delar allt. Fiskmåsar däremot är något kustnära fanstyg som väl kan vara mysigt i en hamnstad på semestern, men annars rätt onödig. Du skriver målande och avslutningen ska jag bära genom tunnelbanevagnen imorgon, den är otrolig ”jag ska nära en fågelorm vid min outvecklade barm”. Det är liksom allt, ett konstaterande, att redan här skapas vi. Förstörda och lyckliga om vartannat, ingenting är vad det ser ut att vara. Barn mördar andra barn och vuxna skriker på högre straff till den dömde. Allt skapas hela tiden. Du skriver fantastiskt.
2009-11-09
|
|
|
|
mayhem and order
Oj Karin!
Jag både ryser och känner hur huden knottrar sig.Hur ögonen liksom springer läck litet.
Vill svära en lång harrang och berätta om alla mina minnen.
Det är vad dina dikter väldigt ofta gör och det är så fantastiskt bra.
2009-11-07
|
|
|
|
Ulf Lagerholm
detta är den äckligaste text jag dykt ner i på väldigt länge, jag sträckläste Günter Grass "Bläcktrumman" för jävligt länge sedan, minns med fasa pojkens mamma som frossade i rå torsk, hur det krasade och lät när hörntänderna knäckte fiskarnas ryggben, hur saliven blandades med blod och fiskfjäll, rann utmed dom bleka kinderna och samlades som solk på blusbröstet, hur man fångade ål genom att sänka ett hästhuvud till botten i det gyttjiga vattnet, å hur dessa ormfiskar krälade ut genom både ögonhålor och mun när men efter något dygn firade upp kadavret ur djupet igen
jag tycker att finns paralleller här, flickan i din text har väl kanske inte suggererat sig till att sluta växa, ändå får jag känslan av att det var där under bordet hon levde en stor del av sin tid, för att komma undan det farliga, det okontrollerbara, den groteska verkligheten, å precis som trumslagarpojken smider hon planer där i exilen, hon ber en bön om ett rosa terrarium där hon ska föda upp, värna, en glänsade vacker fågelorm
2009-11-06
|
|
|
|
Melona
Jag skulle vilja säga så här
ÄNTLIGEN!
på samma gång som jag ber om att få
återkomma, måste bara citera eller varför inte sjunga en trudelutt här:
"Det kallas himlen och jag
har aldrig varit där
Men när jag ser på alla stjärnor över
himlen
så önskar jag att du var här
Du var så poetisk
och nu går du i en annan värld
Och jag kan bara säga
Kom tillbaks
Den här världen är så underbar
Kom tillbaks
Hela världen var så underbar
Och det kunde lika gärna varit jag
Lilla Fågel Blå"
PUSS på dig!
2009-11-06
|
|
|
|
Nina Ahlzén
Fantastiskt, vad du får fram på blott hundra ord. Jag ser bilden och känner känslan. Skicklig är du.
2009-11-06
|
|
|
|
Gunnar Odhner
Lite Hitchcock-varning här, Fåglarna. Bra text.
2009-11-06
|
|
|
|
resilient
en metatext! Utöver det jäkligt snygg.
2009-11-06
|
|
|
|
Carola Zettergren
En fågelorm... detta kan vrida hjärnan ur led känner jag, men det känns ödesmättat och förtvivlat, starka bilder , känner en underliggande oro i allt detta, hur är det, kan fågelormar flyga...Tack för denna!
2009-11-06
|
|
|
|
Per Teofilusson
Jag blir inte riktigt klok på den här om jag intar en psykodynamisk läsning, men varför ska jag det. Orden vispar ju med hagelpepprade vingar på åderbråck; och bröstburen är diminutiv, knappt ett andetag vågar sig ut.
2009-11-06
|
|
|
Nästa text
Föregående
katt.inc
|
