är en man. En medelålders man. En medelålders man med livserfarenhet. Han vet "hur det är" och är av den bestämda uppfattningen att han i egenskap av att vara en man i sina bästa år är behörig att axla ansvaret som magister i ämnena "att leva" och "att skriva" och hans uppgift är att korrigera andras felaktiga uppfattningar i ämnena.

Han har överlevt sina gamla föräldrars naturliga frånfälle och bär ett trauma sedan han i 10-årsåldern förlorade sin hund. Han kan ha varit gift men förstår sig inte alls på kvinnor som inte uppför sig som horor eller madonnor. Han anser sig vara välinformerad om tillståndet här och i världen. Lagom gudfruktig och/eller filosofiskt lagd. Han har ägnat mycket tid åt att titta ut och in genom olika fönster och ser sig därför som vidsynt.

Godmodigt förstående klappar han de snälla och lite lagom dystra på huvudet och säger milt att allt ordnar sig, bara man har tåladom. Tålmodigt väntar han själv fortfarande på något.

På poeter ser han sig som en suverän vars uppgift är att fostra och mana till lugn och besinning. Världen ser ut som den gör, lilla vän, och i fokus står kvinnor. (Vad ska man göra med alla vilsna och förvildade kvinnor som står utan både flickskoleexamen och hushållsskola?) I egenskap av man med ålder och poetisk ådra publicerar han texter med knorr som ska visa hur kvicktänkt han är eller ömsinta texter för att visa ungar och hundar hur snäll och anspråkslös han är.

Arga människor befattar han sig aldrig med. De stör. Arga kvinnor betraktar han inte bara som emotionellt störda utan också hormonrubbade. Sådana texter skulle han aldrig läsa då han inom sig vet att deras åsikter kan rubba den egna världsbilden.

Han säger att han inte ser ned på någon men ser på de arga och utsatta med medömkan.