Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Idiot

Det hade aldrig varit enkelt. Och det skulle aldrig komma att bli enkelt heller. Inte i en småstad som den här med människor bakom gardinerna och modepoliser i varje hörn. Allt avvikande måste bort, allt annorlunda måste formas om för att passa in i mallen. Var det inte så det var? Var det inte så ni alla tänkte innerst inne? Men vem bestämmer vad som är annorlunda och vad är egentligen avvikande? Jag begrep det aldrig. Men jag fick det ändå förklarat för mig i flera år. Jag var avvikande. Jag var annorlunda. Och människorna med runda, plirande ögon som bakom gardinerna varje dag registrerade allt onormalt såg mig och sa "hon är definitivt annorlunda och avvikande".
Det var ett brott att ha lappade jeans, New Kids On The Block tröja och finnigt ansikte. Och det var ett brott att ha rött flammande hår och för stora tröjor. Och det var inte alls bra att aldrig ha märkeskläder eller skor på sina alldeles för små fötter. Och det var ett brott att umgås med klassens hackkyckling. För mig var hon bara en helt vanlig människa som fick mig att skratta och som lyssnade på mig och mina tankar. Men för er var hon tydligen något annat. Jag har aldrig någonsin förstått varför. Men å andra sidan berodde det väl på att jag var en idiot. Det har jag aldrig glömt.
Jag har ett minne, ett ganska ljust fast nerfläckat minne av en dag inne på toaletten. Inlåst. Med halva klassen på andra sidan dörren som försökte låsa in det avvikande på toaletten. Kanske för att det var för jobbigt att se mig varje dag? Det måste ha varit svårt och ni måste verkligen ha lidit helvetets alla kval för att behöva utstå det. En tortyr för blå, gröna och bruna ögonpar. Inte ville jag att ni skulle behöva utstå det. Jag hade gärna försvunnit från jordens yta om ni bara bett mig, så gärna. Det hade varit ett rent nöje. För vet ni vad? Jag ville inte se er heller. Om ni skulle anses som det normala, det sunda i livet, då får det vara. Då hade jag lika gärna kunnat stanna där inne på toaletten i kolsvart mörker, eftersom en lampa hade gått, och bara stirrat in i det svarta. Hellre det svarta mörkret än ert svarta mörker. Utan tvekan.
Jag undrar hur många som ser mig från sitt gömställe bakom gardinen när jag går den snötäckta vägen fram till mitt hus. Och jag undrar vad alla dem människorna tänker. "Det var väl synd att hon skulle vara sån, Anderssons dotter" eller är det tysta tankar som försöker behärskas och stanna i sitt rum. Inte säga något högt för någon kan höra vad jag tänker? Eller var det hånleenden och höga skratt bakom de röda, gröna, blå och prickiga gardinerna på väg mot det stora vita hus som var mitt? Kanske. Jag vet inte för ingen sa något. Alla bara viskade och pratade och pekade bakom ryggen, men ingen steg fram och sa: "Du är en skymf mot mänskligenheten, ett absurdum så du borde inte få finnas." Så jag vet inte. Jag vet bara att något var annorlunda med mig. Ibland tror jag att alla såg ljuset som fanns där ovanför mitt huvud som en gloria som någon ritat dit med svart tusch. För ett ljus fanns där, det är jag helt övertygad om. En människa som retar upp folk gör det oftast för att han eller hon har något som inte andra runt omkring har. En värme som tränger igenom den starkaste is och får den att smälta som stearinet i ljuset som brinner om kalla vinterkvällar. Det var det jag hade, en värme som gjorde människor förbluffade. De visste att jag hade något ovanligt, men ingen kunde handskas med det. För bakom rutiga gardiner är det ingen som vågar skylta med sanningen eller med ord över huvud taget. Där är det den tysta medicinen som gäller, nickanden och hummanden som till slut överröstar fläktens brummande och sommarens surrande bin. Bakom fladdrande tyll kan ingen sanning smita ut.
Och jag tror inte att det fanns någon sanning, utan jag tror att fegheten segrade över det som borde ha varit sant. Jag vågade gå mot strömmen och tillät er tycka att jag var annorlunda. Jag lät det aldrig stiga mig åt huvudet, trots att jag började förstå efter alla år av förödmjukelse att jag hade det. Jag var en klart lysande stjärna. Och som ni vet så slocknar aldrig stjärnorna. Det gjorde heller aldrig jag. Men det finns många av er som tror det eftersom jag inte längre går vägen fram mot det vita hus där familjen Andersson fortfarande bor.
Kanske minns ni fortfarande alla mina idrottsliga misstag, min svaga och spröda stämma som knappt hördes över lärarens kurrande mage, och min kämpaglöd. Kanske minns ni alla mina fyror och femmor och guldstjärnor och utbrott. Kanske inte. Men jag minns er. Varenda en av er. Jag minns era hånleenden, era ord, era viskningar och era skratt. Jag minns att jag alltid funderade över om ni skulle komma på min begravning om jag dog, om jag slant med saxen en fredagskväll och bara råkade komma åt stora kroppspulsådern. Jag kom alltid fram till samma svar, ni skulle inte komma på min begravning för ni skulle ha fullt upp med att fira. Och jag hade rätt. Ingen av er stod där runt kistan. Där var bara familjen Andersson. Min syster. Min mor och min far. Mina kusiner och mina mostrar, fastrar, morbröder och farbröder. Och några få vänner. Och där var jag också förstås, fast kanske inte lika levande som tidigare, men fortfarande lika annorlunda och konstig. Jag tror inte någon stod bakom gardinen den aprildagen, fast det vet man ju aldrig. Skvaller vilar ju aldrig någonsin. Men jag vilade, med min gloria lite på sned.
Jag flyttade från landet till storstaden eftersom jag visste att alla accepteras där. Ingen bryr sig om den nyinflyttade. Alla bryr sig bara om sitt. Det är kanske inte världens bästa mentalitet det heller, men ändå mycket bättre än småstadsskvaller. En ängel i storstaden det var just vad jag var. Och där accepterades jag precis som jag var, trots att jag numera var konstigare än på den tiden människor betraktade mig från ett hörn bakom gardinen.
Nu har jag emellertid flyttat tillbaka hem dit där allt en gång började, bara för att reta gallfebern på er alla, trots att ni inte är medvetna om att det är jag som ser till att er bil blir repad, att er kyl och frys behöver repareras eller att det regnar just den dagen när ni glömt ert paraply. Och jag finns överallt, där ni aldrig någonsin skulle komma på tanken att leta. Och det händer att jag svävar vägen fram till Anderssons hus. Och ni kan titta bäst ni vill bakom era nystrukna ryschade gardiner för ni kommer aldrig någonsin mer att se annat än en vindpust dra förbi. Kanske, om någon av er har tur, syns ett ljus så starkt att det bländar. Men då är det bara för att jag vill säga att det finns bättre saker att göra än att stå och räkna in normaliteten bakom en tyllgardin.




Fri vers av Domino
Läst 408 gånger
Publicerad 2009-11-10 18:37



Bookmark and Share


  Cizzi
"Skvaller vilar aldrig", vissa lever bara för den. De vet inget annat.,
Jag känner igen det, känner igen mig och detta avvikande och skavande som bara är en del av min identitet.
Bra förmedlat, tänkvärt. Påminnelsen var påtaglig.
2012-02-04
  > Nästa text
< Föregående

Domino
Domino