I den postmoderna världen har poetens roll motsatt de egentliga intentionerna blivit banaliserad. Poeten i sin strävan att ”säga mer”, vilket har möjliggjorts med postmodernismen, har börjat ”snacka skit”. I och med postmodernismen finns det egentligen inte någon avgränsande definition som avskiljer poeten och poesin från andra aktiviteter och produkter. Allt är poesi och alla är poeter. Missförstå mig inte, den postmoderne poeten är inte en poet som använder sig av ett visst språk eller som använder sig av t.ex. enbart ”fri vers” eller något sånt. Den postmoderne poeten skriver (och kanske behöver inte ens skriva) på alla möjliga sätt. Precis som inom postmodern arkitektur där själva grejen är att inte avgränsa sig med ”epok stilar” utan grejen är att använda alla uttryckssätt, kombinera dem, för att kunna uttrycka/säga allt som man menar.

Intuitivt ser den postmoderna poesin som något att sträva efter: där finns det ju möjlighet att kunna säga allt för allt är tillåtet. Du kan skriva en Ode till diarré, en sonett på ett ”påhittat” språk eller skriva av allt som det exakt står på fakturan från din bredbandsleverantör. Det sublima med den postmoderna poesin ligger i friheten i sökande efter sig själv och världen där självet finns. Modern och klassisk poesi är ytterst begränsade i detta avseende, dels går det inte att säga ”allt”, dels är den nedlåtande i sin auktoritärtchauvinistiska påpekande att ”Detta är poesi och JAG är poeten, fuck you”. Den postmoderne poeten är ödmjuk, fattar grejen men den är också naiv.

Problemet är att även om poesin är mogen nog att vara postmodern så är miljön där den befinner sig inte alls postmodern. Poesin verkar i en falsk, en pseudopostmodern värld, en cynisk sådan. I den här världen finns det egentligen inte någon som skulle ifrågasätta din poesi, sin ”status” som poet, alla skulle gå med på att det du gör är poesi och att du är poet men, who the fuck cares about you an your poetry! Poesins postmodernism, dess ödmjukhet och öppenhet har t.o.m. en motsatt effekt. Den ger näring åt världscynismen. Den cyniska världen kan hävda att ”se här! Alla kan säga vad de vill, poeterna skriver för fullt och alla är poeter, de är upp till läsaren att utifrån sina preferenser sedan välja vilka de vill läsa och vilka inte.” På det sättet kategoriseras poesin som något som faktiskt finns ”där ute” samtidigt som det är något som man inte behöver förhålla sig till på något sätt. Den funkar på samma sätt som välgörenhet, du betalar en slant till valfri hjälporganisation och behöver inte bry dig mer en så, du betalar för att inte behöva bry dig, engagera dig, du betalar för att rena ditt samvete. På liknande sätt är det med poesin, poesin är där (här), avklädd, provocerande, genuin eller whatever bara för att cynikern ska kunna säga att ”den finns”, att erkänna den, bara för att slippa förhålla sig till den, engagera sig i den. Cynismen förnekar inte poesin, den hånar den rakt i ansiktet.

Poesin måste utmana cynismen, en poesi som gör sig oberörd, behandlar någon bullshit som om cynismen inte omgav den, är ett verktyg för cynismen, den när cynismen – det är en poesins kapitulation. Poesin måste upp till fight för att bli relevant, den måste erövra det offentliga rummet, den borde synas på gatorna i städerna kanske som grafitti och den borde läsas i kaféerna eller om det nu är köpcentra där folket finns, verser borde planteras överallt, i forskningsrapporter, i nyhetssändningar, på sopbilar, i soprum, partipolitiska program, i budgetpropositioner, den borde vara som cancer eller ett virus som äter upp cynismen från alla håll, inifrån utifrån, påfallande och konkret.