.


sträcker min hand mot mitten av sängen
rörelsen stannar av fastnar stelt

centrerad i tomheten

en minerad säng och kroppen kränger bortåt
för att det ändå inte lyckas explodera här

(jag vill verkligen inte minnas det här sen)

och lite senare förstärkte jag
den förbannade kylan

med tveksamheten

klös mig upp för låren, det enda
alltid det självklara
du tror att du räcker en hand när det är
ännu en snara,
det är ungefär då jag vet
att jag har börjat

idealisera ensamheten

sedan i mitt hem,
det kryper under huden
ligger pressad under tankar, och jag hatar det här
oförmågan att kunna trivialisera
det som inte passade

(förbannar den här nattens tal mot väggen)

vad jag minns är detaljerna som
gick förbi oss och aldrig i förgrunden
och jag blir inte

kär i verkligheten