Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Allas synpunkter vid förhandsgranskning medtagna ... bättre eller sämre?




Isslottet

Middagen hade varit mycket tyst. Varje ord var befäst med en istapp som drog ner dem att splittras över den bordet.

   - Vill du vara snäll och skicka saltet, föll ner över potatisskålen och bitarna smattrade när de nådde bordsskivan.

   - Javisst, älskling, nådde inte längre än tallrikskanten.

   - Hur har dagen varit, var bärande ända in i fredszonen.

   - Bra, själv då? nådde knappt fram.

   Punkten av utmattning nåddes med de sista tuggorna. Jag reste mig så hastigt att stolen välte och gick bort till fönstret. Det var med ryggen åt honom jag utbrast:

    - Det var inte mitt fel.

    Orden hängde i luften som ballonger med gammalt helium. Jag vände mig om och genast föll de för att punkteras av isskärvor från bordet.     

    Han lämnade rummet. Det var en unken stank som omgav honom och jag visste att han inte skulle komma hem den natten. Jag hörde hur nyckeln vreds om i ytterdörren. Än en gång fångad i mitt isslott, som en vingklippt fågel i bur.

   Jag gick fram till bordet och med en enda svepande gest vräkte jag allt till golvet för att sedan sjunka ner på knä i tårar, utmattad inför den ödeläggelse jag själv orsakat. En våldsam våg drog över mig och slet med sig allt löst ut i ishavet, bedövade med kylan och lämnade mig nykter och beräknande. Inventering togs, inspektion av möjligheter. Ingen utväg, inga vapen, inget satt löst och inga verktyg att använda. Fönstren gick inte att öppna och dessutom hade han hotat mura igen dem om jag slog sönder fönstren ännu en gång.

   Men det fanns något han inte hade förutsett …




Prosa (Novell) av Anna*
Läst 233 gånger och applåderad av 4 personer
Publicerad 2009-11-18 04:48



Bookmark and Share


    ej medlem längre
jag läser med spänning
med undran över det öppna slutet
2009-11-18
  > Nästa text
< Föregående

Anna*
Anna*