Indigobarn
som aldrig helt har anlänt,
aldrig gett sig av för gott.

Det går att mura in sig
som en åttaåring i en klostercell
Disibodenberg 1106

det går bra att stanna där
tro att rummet är det enda,
tiden den enda vägen

den enda. Det går bra
att trippa steg och tro att
sjumilastövlarna tar sina egna

kliv, och jag vill skrika så högt att det
hörs ända ner i din själ som också är
min själ, att nu släpper vi inte

nu ber vi en bön
spränger våra gränser
en gång till medan inälvorna gråter.

En gång till.