E sitter vid grottans mynning och blickar ut över havet. Klippan är vit, havet är blått. Gröna träd växer längs sluttningen ner mot stranden. Pinje mest, och en och annan cypress sticker upp över kronorna.

Han tänker på hunden.

Kriget syns långt borta. E är inte delaktig själv, men många är det. Fattiga och rika slåss. Flottan är stor och stark, och man litar på att kunna bevara sitt välde, sin överhöghet. Välståndet, hela den stad som han känner den, hela det utsträckta landet runtom, är beroende av den. De där jävlarna kan få tro att de äger landet med sina marktrupper, men det är flottan som avgör. Det är med flottan vi äger havet, med den vi kontrollerar öarna, skattkammaren, kolonierna. Det är den som skapar vårt överflöd, med vilket vi bygger upp världens främsta stadsstat och världens första demokratía. Flottan och slavarna gör oss fria.

E glömmer hunden, den skymtar bara i ögonvrån nu. Dess bild blinkar till ett par gånger längre in i grottan. Försvinner.

Perserna fick vika och vi känner vårt ursprung ropa. Vi är Athen. Vi har en tradition som vi hyllar, ett ursprung som vi skriver. Vi skriver oss själva, och vi vet om att vi gör det. Xerxes lät piska havet för att tukta det, som han försökte tukta oss. Men vi äger havet. Och jag äger det ord som skriver oss.

Jag är E. Det enda jag fruktar är farsoten. Sparta kan dra åt helvete med sitt Thermopyle. De kommer inte åt oss nu. Vi äger havet, vi äger världen. Min mor födde mig samtidigt som hellenerna besegrade perserna. Jag föddes ur perserkrigen. Jag föddes en andra gång ur Aischylos. Jag föds av flottan, och jag föds av retoriken. Demokratin när mig, lönar mig. Föder mig och ger mig föda. Jag är Athen. Jag är Euripides.