springa springa måste hinna ifatt hinna ifrån
jag ligger långt före
för långt efter det räcker inte till revolutionerande
handlingar men det handlar
inte ens om det
du är aldrig ett aktivt val du råkar bli fallgropen
och lyckan
på de förbannade hustaken
elden bakom stängda bildörrar

(det inbillade ödet i
botten av kaffemuggar)

jag placerar dig ungefär i höjd med ögonvråna
i vetskapen att du
expanderade anledningarna i högre takt än
möjligheterna
faktumet leder bäckarna ner
genom benen och jag har fortfarande svårt att sluta längta
efter tårarna

jag vet inte om det har med saken att göra
att jag gav hän
för rätt många avgrunder

men chanser tar faktiskt slut
det gör dom
efter tid och tid och efter ungefär fyra förlorade
av mina nio liv
och allt det andra som fastnat i magen

det fanns ett slut långt innan det var över det
vet jag idag
mitt i en omgång av mina fötter mot kakel
blicken i en till spegel och
innan tanken
"att allt jag gör
gör jag för dig. När jag sjunger sjunger jag och låtsas
att du hör."
precis innan, exakt innan tankegången
förstår jag
hur löjlig jag är hur löjlig du är
som fortfarande söker försvar för att
det har börjat ebba ut

mina knytnävar har krossat speglar av ett högre kall
än saker som det här, så i skymundan
låter jag det här
förpassas till smittor under naglarna

verkligheten att jag
fortfarande darrar när det är natt när jag blundar
mot sängkläderna du sov i
att jag vet
_exakt_ hur det känns att vakna med dina andetag
längs min ryggrad
spelar ingen roll för månaderna går
fasligt fort, och fast jag ibland pausar och skriker
för att jag behöver dig eller
frustrerat för att jag önskar att du aldrig ska behöva
mig igen

så önskar jag vad jag behöver
_tid_
det är möjligt att det räcker såhär
att förstå att jag lever
lika verkligt
nu som då
med fötterna på kanter men aldrig mer
på väg genom din dörr