En god vän till oss, som bor vid Themsen
kom hem och såg att brandkåren var där
det brann i ett hus, som låg en bit bort
ifrån hennes...

Det var i ett vedupplag det brann...

Hon gick in till sig och satte på te till sin
man och sig själv. Ifrån sitt fönster såg
de hur brandmännen sprang fram och till-
baka, svettigt och jobbigt såg det ut...

Så hon gjorde en stor kanna te också till
brandmännen och skickade ut sin man med
en korg med te och muffins och muggar...

Men hon tänkte att det var ju många brandmän
så det, som hennes man fick med sig räckte nog
inte långt, så hon bryggde mer te...

Precis när det var klart dök hennes man upp och
sa: -Påfyllning behövs! Det jag hade med det
försvann fortare än kvickt!

Och så fortsatte det, hon bryggde te och laddade
med fler muffins och mannen bar ut och bjöd runt...

Men det knepigaste var, att mannen blev bara
ostadigare och ostadigare på benen, så hon sa
till honom, att det är ju bara te du har fått...

Men han svarade inte bara tog den fullproppade
korgen och for ut till brandmännen igen...

Då igen den sjunde eller åttonde gången tyckte
frun att han raglade fram, så hon sa till honom
aldrig förr har jag sett dig bli så full på te, vad
kan det vara, som har hänt, något är ju totalt
fel, vi skulle kanske ringa efter doktorn...

-Oh nej, sa mannen, som trots att benen vinglade
rätt mycket kunde förklara vad det berodde på:

Det var så att sir Arthur, som bodde nära det brinnande
huset hade satt ut stolar och bord till brandmännen
så de fick sitta de få minuterna de drack sitt te...

Men till honom satte sir Arthur ut en "dram" på staket-
stolpen, som han slök varje gång han passerade
sir Arthurs hus... På dit- och hemvägen!

För sir Arthur tyckte att han verkligen var värd en
uppmuntran han, som stöttade brandmännen så bra...