En vän ligger för döden
de, som förr runt hennes dukade bord
alltid först var, de syns ej till...

Jag undrar var de är får till svar...

Döden vill de ej möta, orkar ej...

Och de säger till mig gå du, som är glad...
Det klarar du, som är glad...
Det tål du bättre, som är glad...

Jag svarar dem, för mig är det lika svårt
att se nån dö, som man tycker om, och det tar lika hårt
i mig precis, som du säger att det gör i dig...

Men de sa, kommer hon hem så är vi de första
att ställa en blomma på hennes bord
det lovar vi, det vi lovat är ett heligt ord...

Men hon kom aldrig hem
hon nämnde aldrig heller dem
men en gång talade hon om nån
som borde fått sin fot i kläm...