Solen går upp över Big Island, gudarnas plats, där vulkangudinnan Pelé, vakar över vulkanen Kilaueas, som reser sig ståtlig och storslagen, från havsbottnens stilla hetfläck, i ständigt förlossande havandeskap.

Den vackre resliga Indianen, som burits dit genom vinden och genom havets våg, på sina utfällda vingar, går ut mot morgon och hälsar solen, samt moder jords endemiska gåva, på berget över havet. Han stod där så stilla varje morgon och lät sin vitala och fria själ paras.

Jag störde honom aldrig, utan lät honom vara, medan jag genom dörröppningen, till vårt lilla hus, vid kanten av den blommande djungeln, tittade på hans fridsamme, långa smäckra gestalt, med sitt högburna huvud, omgärdat av välvande svart, midjelångt hår, som gnistrade i solskenet.
Han var så långt borta och så nära och jag lät mig fyllas.

När solen, jorden, vinden, vatten, eld och riktningar var hälsade, kom hundarna. De kom som på ett givet tecken, anammandes att vördnaden till dagen, flutit ut i sin musa.

De kom krypande ur buskar och snår från den tropiska skogen, hoppandes över den låga bergsvegetationen och rusade fram till honom, honom min vackre, där de studsade och yrslade mot hans kropp, medan han gick ner på knä och hälsade dem, var och en omsorgsfullt.
De var tjugoåtta stycken.
Det var Big Brother, Little Brother, Big Sister, Little Sister, Fat Sister, ja alla hade de egna namn och alla fick det en egen hälsning, i hans kärvänliga kuttrande stämma på Pidginhundspråk.

Jag tittade på honom och hundarna och visste, där de flockades runt honom, med glädjens kroppar i krumbukter, studs och slingringar, medan svansar vinkade, att hade det varit natt, så hade han och de, enstämmigt tillsammans, ylat mot månen och stjärnorna.

Jag kom ihåg hur det började. Vi hade inte bott länge på ön, då han en dag gick ner till närmste by för att göra inköp. När han åter kom hem, hade han, före detta namnlös, Big Brother med sig, en vildhund som bodde i utkanten av byn, till följe. En mager eländig stackare. Sedan fortsatte det, för hundarna fann honom. Hundarna hörde honom tala och talade gjorde han varje dag, både med ton och tystnad, till alla och envar, enskilt och de blomstrade.
Jag stod där i dörren medan solstrålarna smög efter golvet in i vårt hus, i tidig morgon och tackade livet, medan han gick mot uthuset för att fodra hundarna.

Jag gick fram till skänken i köket, för att ta fram vår frukost och styrde stegen mot matbordet, för att sedan vända mig om och ropa in honom. Då omgärdades jag av kylan och stod helt stilla medan tankar tömdes. Mitt framför mig på det tomma golvet innan matbordet, hindrandes min väg, låg en stor brunsvart skorpion. Orörlig. Den stirrade på mig. Fixerade mig ihärdigt och var lika frusen till is som jag. Efter något liknade känslan av den stillastående oändligheten, lyfte den sin svansstjärt, i en långsam gracil majestätisk böjning. Mitt hjärta drogs ihop, i ett isband av kramp, som en livmoder efter nedkomst, för att sedan frige utan tankar. Jag tog snabbt sopskyffeln, som var närmast till hands, för att damma ihjäl den.

Jag höjde handen, långt ovanför mitt huvud för att samla kraft, då jag plötsligt kände ett järnband, runt min handled. Det var hans hand och min rygg snuddade hans hårlösa, bara bringa.
Jag hade inte hört honom komma.
Vi stod där tätt, i oändliga ögonblicket och han höll mig hårt, viljestarkt fast, medan skorpionen stilla betraktade oss. Med min hand fastmejslad, högt och rakt över mitt huvud, satte han snuddandes, munnen till mitt öra, med andning utan ljud, sedan lät han sin andra hands, två fingrars tinne, följa min bara hud, ömsint, från nackens begynning, svävandes, genom dess skreva och sakta uppåt genom hårfästet till högsta topp och sedan långsamt tillbaka igen, i smeknings möte, medan han dröjande lossade greppet, om min handled utan att släppa, samtidigt som min kropp mjuknade och gick till mötes. Han tog skyffeln från min hand, sänkte den långsamt och min rygg sjönk in i hans bringa, medan läpparna, bakom mig, vid mitt öra, började viska med fast stämma. ”Det där kan vara en skorpionmamma, med sju ungar i klyftan utanför dörren. Den största faran är rädslan. Det är den man ska vara rädd för, ingenting annat skådat eller oskådat.” Så släppte han mig varsamt, för att med sopborsten, sopa upp skorpionen försiktigt på skyffeln och bära ut den och varligt lägga ner den ute bland buskarna.
Järnbandet runt handleden satt kvar, länge, utan smärta och jag känner det än.
Det satt kvar där för alltid, medan jag vandrade på stigarna, delade med skorpioner och sången från rasslande skallerormar.  

 
Mången månvarv senare går vi på en skogsväg i Hälsinglands djupa skogar. En stilla promenad, på en solbelyst knarrande grusväg, på andra sidan havet, där fåglar kvittrar och blommor spatserar i vägrenen, i avvaktan på det annalkande sommarsolsståndet. Vi strosar där sakta framåt, sida vid sida och bakom oss tultar, vår treåriga solson på upptäcktsfärd. Jag lyssnar förstrött till hans gutturala kvitter. Så blir det tyst.
Jag vänder mig om och han är plötsligt borta.
Vi går tillbaka och där nedanför vägen, i den branta sluttningen, står han på en stor flat stenbumling, i gnistrande sol, i sina lockar och runt och över hans barfotafötter, krälar fullt av espingar, kittlandes, medan han förtjust, stillastående tittar på. En halv meter därifrån ligger huggormsmodern stillsamt avvaktande.
Jag blir inte rädd.
 
Hans fader går varsamt ner och hämtar honom, lyfter honom i sin famn, medan huggormsmamman kisar och när vi sedan sakta vandrar vidare, omsluter en hand om min hand. Våra händer och ögon möts i varat.