det känns fortfarande bekant,
hur årstiderna jagar mig
sjunger väldigt tyst i mitt öra
att jag måste gömma mig,
räkna alla väggar som finns,
som bildar en väldigt bra ursäkt

någonting är svagare
eller väldigt nära,
dofter som påminner om
förvandling
och kanske kan vi gå
lite långsammare
eller blunda lite oftare

kanske är tystnaden värd något
kanske är det försent för mig
kanske är det något annorlunda
med hur du andas,
som om din kropp försöker be om ursäkt
för något du inte har gjort

kanske går jag bakåt
kanske vill jag förstöra ditt perfekta liv
kanske är det inte magiskt längre
kanske har jag slutat älska dig
kanske slutar jag aldrig att älska dig

det känns fortfarande bekant,
hur du försvinner bort
utan att förklara för mig
hur ensamhet fungerar