Det var när hon inte fann sina tofflor där de
brukade stå, tätt ihop som ett gammalt
oskiljaktigt tovigt par, som insikten kom
att allt inte var precis som vanlig

(vanligt, normalt...hon fnös till
och spottade ut orden
som om de vore bittermandlar)

Det var lika mörkt i lägenheten som om hon skulle
befunnit sig inuti Strindbergs cylinderhatt.
Strömbrytaren till lampan iddes hon inte sträcka
sig efter, utan satte sig i skräddarställning
för att försöka vakna.
Det var då hon erfor det första prasslande ljudet
och kände med handen mot underlaget som
fick henne att tänka på tandläkarrummets glansiga
veckotidningar, och med ens visste hon att
känslan hon länge hade haft var verklighet

Känslan av att vara på fel plats, i fel tid.
Att höra till de i tid och rum felplacerade,
som om hon vore urklippt från en tidsepok som
aldrig funnits, endast nuddats vid
men sedan med tunga lod sakta sänkts
till nedersta streckat av humanitetsnivån

När dagen ljusnade och bilden klarnade
såg hon att hon placerats i ett helt annat
collage än det hon tidigare varit fastklistrad i,
det med stelbenta ramar och pappersgrannar
vars sotade blickar dolde sig bakom de
lömska egenvinningskosymernas kragar
under natten förflyttad,
insatt i ett drömcollage
med helt annan uppsättning
där svart eller vitt inte existerade
som enskilda sanningsserum

hon gnuggade sig i ögonen,
fick blicken att klarna, tittade ned
på en bild av en sköterska i samtal
med en gammal man. händer som möttes
ord som byttes. milda munnars rörelse.
Blicken gick vidare, en politiker
kopplade till en lögndetektor vars indikator lyste grönt,
och strax bredvid en grupp människor med fanor i händerna
som ropade ut sin seger över ett beslut som gagnade
gräsrotsfolket

(i nedre hörnet av bilden upptäckte hon plötsligt
att det växte blåklockor
som spred klanger hon aldrig tidigare hört.)