Man kan gå runt ett hörn en aprildag och plötsligt hamna mitt bland ovetande ögon och skrattande hår. Mitt bland fötter som går i samma takt. Mitt bland någon annans händer som kryper alldeles för nära den man älskar. Man kan slås av impulsen att vända om men inse att man redan är sedd. Man kan glömma bort att andas en sekund och röra sig framåt trots att varje muskel man har är förlamad. Allt kan plötsligt gå i slowmotion samtidigt som det går alldeles för fort. Man kan plötsligt vara nära och le mot flickan som man känner lite grann. Man kan ignorera pojken man skulle ge allt för och istället hälsa på flickan vid hans sida. Det är över på en sekund. Det är över på en sekund men bilden på näthinnan kan få kroppen att brännas sönder av samma förbannade jävla vårsol som nyss smekte ens kind. Det är över på en sekund.

Första gången hon såg honom var i mitten av december. Minnet av honom den kvällen var suddigt och det enda hon egentligen mindes var hans lockiga lugg i andra änden av rummet och blickar som höll sig kvar lite längre än normalt.

Det var en nyårsfest i ett villakvarter. Hans flickvän var i Barcelona men han var där och hon var där. Det var årets sista kväll, årets första natt. Ett slut eller en början, beroende på hur man valde att se det. Hon dansade bort allt gammalt och spillde ut vin på en matta. Han skrattade i soffan och sjöng med i samma låtar som hon. Kväll blev till natt och plötsligt stod de tillsammans, med varsin cigarrett på en tom veranda. Allt omkring var mörkt och de skulle antagligen bli sjuka om de satt för länge på verandakanten men det spelade ingen roll. Förhoppningsvis skulle de aldrig bli friska igen.

När hon började skolan igen efter lovet så försökte hon skriva arbeten om renässansen och argumenterande texter mot dödsstraff. Det gick inte alls. Alla bokstäver var förkortningar av hans namn och alla punkter var minnet av hans läppar. När de träffades på en busshållplats en tisdag fick hon en kram, ett telefonnummer och en blick som skrek och viskade på samma gång. Förläget sa de hejdå och han tog bussen till en flicka som inte var hon. En flicka som var en vän till en vän. En flicka som också hade lockigt hår. När han hörde av sig tänkte hon egentligen inte svara men ibland spelar det ingen roll vad man tänker. Vad som spelar roll är tusen meddelande i en inkorg och tusen kyssar i en nacke.

I tre månader bodde hon vid hans nyckelben och försökte desperat sopa bort lukten av en flicka som inte var hon. Sedan kom det. Ett plötsligt möte en vårdag. Ett ’förlåt men det funkar inte’. En jävla atombomb rakt i hjärtat. Hundra tårar och en lockig lugg totalt utom räckhåll. Tiotusen oupplevda ögonblick. Hans kärlek var aldrig mer än ett lån och utan hans nyckelben var hon hemlös.

Man kan fortsätta gå, trots att ens liv ligger i spillror på trottoaren. Man kan höra förälskade röster försvinna iväg och bryta ihop totalt i en trappuppgång. Tårkanaler kan explodera och syret i atmosfären kan ta slut. Man kan hoppa på en buss och åka till ändhållplatsen. Till slutet. Man kan kliva av och tända en cigarett, dra djupa bloss, tänka att ’ju snabbare jag få lungcancer, desto bättre’. Det kan göra så jävla ont. Man kan komma hem till en tom lägenhet, falla ihop på dörrmattan och inte kliva upp på fyra timmar. Man kan skaka av gråt. Man kan försöka skrika ut allt det som gör ont. Man kan blunda men ha hans namn inristat på ögonlockens insida. Varje rörelse kan kännas som tusen knivhugg och det kan göra så jävla ont. Man kan vänta på att tårkanalerna ska sluta explodera, att syret i atmosfären ska komma tillbaka. Man kan för alltid hata vårsolar och lockiga luggar. Det kan göra så jävla ont.