Här sjunker köld i ensligt murad lya
förbi är dagens tänkta väg mot natt
och svunnen skymning lyfter lätt sin hatt
att artigt fånga horans sista spya

- den gråt som ännu olöst nått ifatt
ett öga utan tanke att förnya
en sorg, ett ord i ensamhet, det nya
förbundet som i sanning kallas makt

Advent, ett ljus, och hånet ler mot månen
en stilla natt, och barn med tindrat flin
när glaset höjs och tomten ropar skål

Ett moln, ett skägg, och gud som ler, den fånen
mot fylleslag och ledsna rädda glin
här sjunker köld, förtvivlans djupa mål