Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Knoppar skall snart brista på nytt, för det gör ont att våga älska sig själv. Och ibland behöver själen sova, men jag vågar lita på, att jag snart har hittat hem igen. Och du behöver inte säga någonting.


Jag talar i sömnen. Jag drömmer.





Dina sår vittnar om att du har haft fiender, att du har kämpat för ditt liv, även om jag ingenting har sett.



Livet, det var aldrig så allvarligt som jag fruktade. Bara en möjlighet att få uppleva. Så jag vet inte varför jag skrämdes så, av allt det som var meningen. Men om jag hade blivit bekräftad för den jag är, så hade jag inte tvingats bli någon annan. För i detta tillstånd har jag inte någon chans, det var förlorat redan från start. Själen kippade efter luft då jag sökte pressa in hela världen i huvudet. Och det plågar mig, att jag har hört det så många gånger förr. Behöver erkänna detta.



Han lämnade mig långt innan jag gick och envisas ännu i desperationen med att förklara och ursäkta. Men orden, de bränner, och lögnerna sticker i hjärtat. Kärnan karvas ur, han dränerar mig och livskraften sipprar ner i sanden. Jag lyckades inte behålla det som höll mig vid liv, kunde inte låta ett beteende styra mig så länge, att det bränner fast i personligheten.



Men det var inte självklart, att jag ville vara mig själv, erkänna min innersta kärna. Kanske var jag redan förstörd, dömd att strida mot mitt förnuft. Där varje tanke utnyttjades för att kritisera det innersta. Och naturligtvis blir man ensam, när andra inte syns. Inte en enda känseltråd når ut. De knyter sig fast i varandra, runt en kropp som fryser, som spänns och skakar.



Sedan kom du. Det är sådana som du, som väcker mig ur dvala och lär mig känna, som visar alla vackra sidor. Sådana som du tillåter kraften sippra in mellan revbenen, en törst släcks, en vinter upphör. Och jag grubblar ännu över hur du gör. För med ens andas min själ, när du ser mig och ismurarna smälter. Jag växer. Tonerna ber mig, lyssna ej blott med öron och betrakta, se dig omkring med hela kroppen. Använd allt du har. Du behöver inte säga någonting, det räcker med det du ser. Och jag undrar, för man ser så mycket med vidöppna ögon, jag undrar vad livet har skapat inom dig.



Minnet av solljus genom brandgula lövverk börjar blekna. Men hoppet om att blommor åter kommer dofta, om att solen vänder åter och trotsar mörkret, allt det där återfinns i dina ögon. Ett flöde strömmar. Jag erkänner, jag är besegrad av all den kärlek som söker nå mig.



Att tillåta värmen, är att ha förtroende för att flödet stannar, att det inte rinner ur mig. Du värmer, utan att låta mig gå förlorad, du ackompanjerar dig själv med vibrationer, med blickar och toner. Vi flyr till ordlösa länder. Allt stannar mellan oss.



Och jag har inget att försvara mig med, när den undrar varför jag inte var öppen inför den förut. Nyfikenheten strålar nu ur ögon och den tänjer på gränser, den är tillåtande. Befriande. Det räcker med att finnas. Och jag behöver inte säga något, du kräver ingenting.







Fri vers (Prosapoesi) av Marlene Anna Linnéa
Läst 596 gånger
Publicerad 2009-12-18 21:47



Bookmark and Share


  Jewel_x
Favorit.
2010-11-07

    ej medlem längre
Jag har längtan efter den smältande ismuren, det ser jag nu precis i den här texten. Gillar den Text, en viktig reflexion. / R.
2009-12-29
  > Nästa text
< Föregående

Marlene Anna Linnéa
Marlene Anna Linnéa