Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Spårvagnar

Jag är där borta där man verkligen kan vara nöjd över att må dåligt.
Folk kallar mig sinnessjuk, tråkig och ibland psykiskt sjuk som dag ut och dag in bara sitter på en spårvagn och lyssnar på ljudet av gamla rostade muttrar slå mot spåret.
Men när jag sitter där på spårvagnen isolerad från omvärlden finner jag mitt inre lugn, mitt inre kaos, min inre evighet.
Medan alla andra blir älskade, älskar, blir våldtagna, våldtar, mördar, mördas så beger jag mig till månen där jag pekar finger till jorden och alla dess problem.
Jag lutar mig långsamt tillbaka på det smutsiga spårvagnssätet.
Mitt inombordskrig börjar harmoniskt sättas igång.

Dagarna går förbi mig, ibland gråa, fula och kalla.
Ibland strålande vackra som en flock svalor på väg mot södern.
De vackra dagarna existerar bara i hennes närhet.
Hennes utomordentligt vackra leende och hennes läppar.
Hennes verbala skills att göra mig galen av åtrå.
Hennes lockar av guld smekandes mot min kind.
Med glimmer i hennes intensivt blåa ögon och bländande lust på hennes ljusrosa läppar.
Det var då kyssen kom, från tomma intet för att bara landa där på min mun, mjukt som en vindjagad fjäder som just har hittat ett lugnt ställe att vila på till nästa pust kommer.
Våra munnar i ett och plötsligt våra kroppar bestående av fingrar, tungor, händer, lår, flämtningar och kyssar, heta kyssar överallt.
- Är du en levande död eller i vad Jesus namn är det frågan om? En kall röst bröt sig in i min värld.
Framför mig stod en mager kvinna klädd i smutsiga trasor.
Hon var antagligen en idiotisk alkoholist vars pengar gått på sprit.
Hennes ögon var kolsvarta, vilket gjorde hennes replik ännu grymmare.
Hennes blick var kall, men ändå omsorgsfull. Likt en mor vars dotter kommit hem klockan tolv istället för halv nio.
Hennes askblonda långa hår var trassligt och ovårdat.
Jag fick borra in händerna under den antagligen väldigt ohygieniska soffdynan för att inte själv reda upp alla tovor.
Det var precis lika smutsigt som jag hade tänkt mig, jag rös till.¨
- Vad spelar det dig för roll om jag får fråga? Jag försökte låta självsäker, men min röst skar sig.
Rynkor uppenbarade sig på hennes panna och hon gav mig en blick som förmodligen skulle kunna krossa glas. Sedan log hon, utan någon som helst anledning.
Vad var detta för plötslig övergång?
Till min förvåning satte hon sig bredvid mig, det var sällan folk valde att sätta sig bredvid mig.
Det förvånade mig över hur hon luktade, blommor och blad blandat med jordbruk och nyklippt gräs.
Det luktade så oebgränsat och bekant.
Lockar i solljuset, negräsade kläder, läppar av siden och himlavalvs blåa ögon.
Det högg till i bröstet, klämde och kvävde,
Andas in och ut, hur svårt kan det vara? Den okända kvinnan gav mig en oroad blick.
Jag vände mig mot fönstret för att betrakta den realistiska omgivningen.
Solen hade börjat sin skenbara färd på himlavalvet mot söder, ljusets pensel spridet ett skimmer av guld över stadshuset och Göteborgs byggnader.
Det hade kunnat vara fruktansvärt vackert om det inte vore för alla vilsna människoöden, som alla är på väg mot någon, något.
- Jag vet vem du är! Kvinnan hade öppnat sin mun igen och jag ville bara trycka in ett helt paket med lim i hennes mun och stänga.
- Det tror jag inte på! Svarade jag.
Jag hade tröttnat på hennes försök till att starta upp en konversation.
Jag ville inte prata, det gör ont i mig.
Så länge hon gav mig uppmärksamhet var min själ som fånge till livet på jorden.
- Du är den kvinnan som döljer förlorade framtidsplaner och förlorad kärlek i tankar! Hon höjde rösten i det sista ordet.
Jag ryckte till. Hon hade träffat min kärna som jag fickt packat in i aluminiumfoile under alla dessa år.
Jag kollade för första gången henne rakt in i ögonen och hon mötte min blick.
Hennes ögon hade blivit ljusare och var inte lika hatiska som förut.
Vi bara satt och lyssnade på suset i luften, ingen behövde säga någonting.
- Det är inte hälsosamt att tänka för mycket! Hennes vackra ögon mötte mina.
- Sök inte sanningen med livet i det yttre, du skall leta i ditt jag! Sade jag.
- Sitt inte och göm dig själv i ett svart hål inombords, du kanske aldrig hittar ut sedan!
Jag funderade över vad hon just sagt, kanske var det sant.
Alla dagdrömmar och djupt tänkande stunder i form av hallucinationer kanske faktiskt inte skyddade mig från jordens mörka kraft, utan bara fångade mig i oändliga fällor utan dörrar.
En stark livsvilja grep tag i mig.
Jag ville inte fastna i fällor, jag ville leva.
Kvinnan log mot mig med en blick av vishet och sade:
- Så länge du behåller henne i ditt hjärta så kommer hon alltid att leva!
Den här gången hon drog upp min älskade var det mina känslor på jorden som reagerade.
Mina tårar forsade ner för kinderna likt en Tsunami.
Mitt oändliga inombordskrig hade närmat sitt slut.
Tankarna fladdrade runt i huvudet likt panikslagna fjärilar.
Jag hade anlänt med fötterna på jorden, samtidigt som spårvagnen hade anlänt till sin slutstation.
Innan jag lämnade spårvagnen för alltid gav jag kvinnan som räddat mig från mig själv ( vars namn jag aldrig fick reda på) ett känsloladdad kyss.
Min jakt på människorollens tolkning har börjat.




Övriga genrer av Sara Charmi
Läst 538 gånger och applåderad av 3 personer
Publicerad 2009-12-15 19:18



Bookmark and Share


  Jean-Michel Orblin
Vilken överaskning på spårvagnen

Det var då kyssen kom, från tomma intet för att bara landa där på min mun
Härlig frisk text!
2010-12-15

    Max Poisé
bra flöde..
2009-12-15

  Kabbeleka
Väldigt spännande, du beskriver så bra jag ser det i huvudet.
Fint!
2009-12-15
  > Nästa text
< Föregående

Sara Charmi
Sara Charmi