Återkomsten till spökstaden, inte i västern utan på de där bilderna av norska ödelagda gruvstäder. En kort visit, allt ser ut som före och beter sig som tidigare men inget är detsamma. Konstellationerna är upplösta, kvar finns bara vemodet. Alla är övergivna, framtiden och möjligheterna som en gång kanske fanns har lämnat torget precis som själarna. Och sen jag, som genom min enorma bedrövelse missförstås som arrogant och högdragen, aldrig välkommen. Jag försöker förklara, jag tror i alla fall att jag gör mitt bästa men man har redan bestämt att jag tror mig så förmer. Det är okej, det är bara lite tråkigt. Mamma lever fortfarande i förnekelse, hoppas att jag ska stanna. ”Det finns inte, jag är inte ens här.” Fast jag vill, jag vill vara en del av det. Sanningen, jag kan inte förklara det. Som att allt egentligen är påhittat men här, utanför neonljusen, trafikljusen, solljuset, här kan man se klart. Som att mörkret och kylan är det enda ärliga vi fått, att det är klarsyntheten som i alla tider skrämt människan och fått henne att fly den för att istället leva bekvämt bländad/blind. Innan isen lägger sig tar jag av mig mina kläder och vadar ut i älven. Sugs med av strömmen och införlivas med tidlösheten.