Medan jag dricker upp mitt kalla kaffe
funderar jag över allt och ingenting
irriterar mig över sprickan i kaffekoppen
men det egentliga som irriterar mig är tanken på
att jag inte vet vem som egentligen bor i mitt huvud
Jag känner, tänker
men vet inte vem jag är utanför tankebubblan
som om jag vore en främling utanför mitt huvud

Jag tittar ut genom fönstret
mörkret blir så påtagligt på hösten
som om mörkret utanför tränger sig in i mitt huvud
och bankar sönder alla endorfiner
och viskar frågande inuti mitt huvud vad meningen är
men jag vet inte
Vem fan bryr sig egentligen?
Men det irriterar mig fortfarande att jag inte vet
vem jag är
vem jag vill bli
Kanske jag skulle ta tag i att plocka upp alla spillror
från den förbannade kaffekoppen
och de sista spillrorna som jag ännu inte funnit
från mig själv

Men det får bli till våren