Varför skrivs poesin i min kropp först?
Varför ska varje ord vara en kroppslig reaktion?
Varför kan själen inte få vara ifred?

Låt mig få växa bortom minnenas fängelse
mina muskler(?)
Låt mig få vara ifred, låt mig fantisera vidare

vad verkligheten är. Ingenting annat finns ändå. (?)
Allt är bara en lögn, en patetisk lögn(?) likt tidens parasiter
som äter upp min hud, hudlös ska jag vara stunden jag dör(?)
men ju äldre jag blir desto mer hårhudad blir jag.(?) Kommer
jag dö någon gång? Odödlig mina själsliga ärr mig gör är min
vrede lika stark och oändlig likt smärtans odödlighet? Nej.
Obefintlig är min vrede, ofödd är själens mördaren.

Onormalitetens undran . . . varje frågetecken motsvarar alla dessa stunder jag inte fick vara fri och jag ska aldrig förslava någons vilja med mina svar. Jag har inga svar, min verklighet är uppbyggd på frågor och med varje fråga återlämnar jag min själ till tomheten. Det finns inga gränser förutom dem jag sätter själv och bortom mina gränser finns njutningen att få, förbjudna frukter som jag aldrig smakar på, som skulle kunna ge mig meningen med livet. Ruttna frukter på marken står, jag tittat på dem och tror - att kanske – ja, kanske, gjorde jag rätt. Motbjudande frukter, någon annans inre smärta som förvandlades till begär. Som gav en anledning att vakna på morgonen och mana till besinning men inte till efterföljd. Jag är ingens efterföljare jag vill bara bli vad som fattas . . . varför? Varför? Varför? Jag vill inte veta, jag vill inte söka. Sinnesnärvaro. Självbehärskning. Livslust. Dessa är mina frukter. Jag vägrar smaka på dem igen. Vilken idiot jag är!

När jag dör, vad vill jag komma ihåg medan jag dör? Tomhetens euforiska känslolöshet, bortom begären. Den sanna kärleken. Om jag är en storm vart tog mina blixtrar vägen? Gråa moln och ökenvärme. Skorpionen sitter på visdomens fuktiga, slippriga sten och från skorpionens sting vajar fjärilsvingen i vinden . . .