jag är ett medvetande en kropp
oförmögen att känna sammanhang
ett förfall fångad i sitt eget förlopp
en patetisk repris av känslors slentrian
en som har lärt sig allt om att vara människa
men inte att vara jag
en studie i mänskligt slöseri
ett misslyckat självförverkligande
som samtalat med Gud tillbett krafter
mediterat lyssnat tystnad som bara envisats
med att eka irrelevans

                             *

jag har försökt att vara nära
så nära  att närheten blivit ett slutet rum
ändå har jag aldrig kommit närmre än
avståndet till mig själv
aldrig närmre än till skogens vakande stillhet
vars grönskande famn vill ta mig tilbaks
omsluta min oro med allt som minns

                            *


jag har intalat mig
att existens inte behöver prestera
att den bara har sig själv att fylla
när drömmar aldrig orkat iscensättas
för att livet varit för stort att hantera
att ambition är på bekostnad av själ
att mitt egentliga syfte
vilar under trädens kronor,
i syret som fyller lungor
med fotosyntetiskt hopp

                           *

jag är så fåfäng att jag på allvar tror
att mina avtryck för alltid
kommer att leva i hjärtan
likt fossiler i stenars formation
kanske för att sanningar svider
och aldrig kommer att uppenbara sig
för att jag ständigt längtar
men inte vet till vad

                          *

kanske till händer
som skulle letat sig in överallt
om de var inom räckhåll
fyllt tillfälligheter med ömhet
hållit om hårt
älskat med en kärlek helt utan tvivel
annat än mitt
jagat fruktan iväg för stunden
innan den åter hade väckt mig
med rannsaklig stämma
som så många gånger förut
för att ifrågasätta alltings mening
och främlingen vid min sida