Det är tomt på tomten,
inte ens tomten är vaken.Vinden viskar genom gräs och löv,
lyfter hår från bleka pannan, kyler hand utan vantar, vitnar knogar om grepen,
hårda greppet består. Tanken tvekar, tvivlar på saken, men vänder aldrig åter
och fortsätter på inslaget spår. Röster rasslar, röster tisslar och tasslar, ser skuggor i snår,
lyfter grepen som vapen att rensa ytan från ogräs och förvirring
för tillväxt
  och föryngring
griper tillfällen i flykten och låtsas att imman mot glaset
är beständigt som stål.
Tomten har smitit från tomten, oknytt och småfolk kom i hans spår
i tidsanpassad tappning, hungrigt hängivet trippande trender
och drömmar med gröna hål.
Tomten sover i skogen, sliten i sinnet, tungsint i tanken med kvistar i skägget och tovat hår.
Tanken söker sovande gnomen genom gräset, genom gruset bortom snåren,bakom gnisslande grindar till den slumrande skogen, de svarta träden.
Tanken finner tomten vaken villrådig, vilsen i tiden gömd för världen bidande de flydda framtida som sentida åren.
Tomten möter tanken, tvekar sitt svar:
tiden i världen är sen
timligt tärd tveeggad
äter den dina ben
de levandes skara
förflyktigas som röken
förnuftet förkastar
det dina ögon ser
sluter sina öron för saken
förpassar väsen
till skuggornas hemvisst
till vidskepelsens
hägrande slott
förringar dess visdom
som trolldom
kastar sten i eget bo
och längtar alltid bort
ser mot himlen
slår huvudet i taken
bäddar sin grav i mull
med en gnagande oro
att ingenting finns kvar
tuggar tanketomt
munnen full
vill ständigt ha mer
ställer inga frågor
väntar inga svar
svälter med munnen full
blundar
och kallar känslan av fara 
inbillade hjärnspöken
Förfasad ryggar tanken
sprider gift i gräset
utrotar tomtar på loftet
med resterna av rötterna
river plantorna
ur boningar av kristall
och hostar den giftiga röken
som dröjer i vädrad sal
med bonade golv och putsad fasad
mumlar fred på jorden
skriker gott nytt år
sätter den rödklädda
cocacolatomten på piedestal
… vill slippa vara rädd sen
sneglar snett mot klockan
som snart visar tolv
ser om sitt eget hus 
och töjer sitt samvetsresår
till bristningsgränsen