Det var rörigt inne i omklädningsrummet i simhallen. Det hade varit julavslutning för de små, så det var massor med barn och mammor där. Och syskon.  Det var trångt om utrymmet och jag log ursäktande när jag försökte komma fram till mitt skåp.

En liten pojke, kanske var han fem år, blev omhändertagen av sin mamma alldeles jämte mig. Hon torkade honom och hjälpte honom att sätta på sig kläderna. Han stod på bänken så han var nästan lika lång som hon var.

Alla var glada och uppspelta efter julfirandet, och pojken skojade och pratade. De pratade ett språk jag inte kan förstå. Jag är en främling i detta land. Och jag känner mig som en främling också.

Pojken sa något roligt så att hans mamma skrattade hjärtligt. Mamman till barnet jämte skrattade också. Och pojkens mamma tittade på mig för att se om jag också förstod hur rolig och intelligent hennes son var.

Jag log bekräftande. Från hjärtat, fastän jag inte hade förstått ett ord.

Hennes son var mycket intelligent, smart och rolig. Antagligen mycket intelligentare och smartare och roligare än alla andra barn.

Modersmålet är detsamma i alla länder.