nosen mot himlen

flyter jag som en brun kork

på vattenytan


om människorna

inte hade byggt tornet

i sagornas tid

hade min nyfikenhet

inte haft några gränser


tätt, rad efter rad

ligger dom på sandstranden

i middagssolen

vita, röda, mörkbruna

steker malignt melanom


mörkret smyger sej

över oss, tyst som en katt

mjukt slocknar dagen