det kändes som en evighet
men det tog bara
två sekunder

jag hade försökt stålsätta mig
så gott det går
stått framför spegeln
och övat

men hur förbereder man sig
på nåt sånt?

allt blev svart
sen minns jag inget mer

ett pirr i benen
en molande klump i magen

och fjärilar

den här gången
var det på riktigt

overkligt
hade gråten i halsen
men den stannade just där

kanske lika bra det
kanske inte

jag var alltför van vid
att förtränga känslor
förvränga minnen

stänga av

och det hade ju funkat
så här långt
eller?

kanske just det
som orsakat detta

latenta aggressioner
sura miner
likgiltig
platt

den här gången
ramlar jag
utan fallskärm

men kanske ännu värre
utan karta

utan aning

ring en vän
femtio-femtio
eller kanske fråga publiken

vaddå för jävla publik?

det är bara jag här



ensam