Den köldmålade himlen gav henne orden. Två små obetydliga ord att hålla stilla i munnen på vägen mellan värmen och kölden.
Inget blev sagt. Läpparna öppnades aldrig för vinden. Och hjärtat som sjöng sina oregelbundna sånger tycktes inte ens notera den paus som lyssnandet ville markera.

Blev det någon skillnad?
Ingen kunde se något. Men ingen var ju där för att se. Så hon visste inte.
Hon visste bara att resa sig upp med himlens svärta mot kindbenet.
Vem hade sagt att värme måste vara där elden är?
I norrskenet kunde ingen frysa.
Men gryningsljuset ville bryta hud. Ville krypa som elden innanför.
kall som nordan

-Vad är det jag ska se? ropade hon mot himlen.
Men svaret stannade innanför.

Två ord att bära som tystnad.

Och innan hon vände sig om för solen sa hon dem andlöst.