Vintervilans stillhet kommer sakta till hård mark
En doft av salt, en skugga ur mina drömmar
våra namn, våra tårar ristade i bark
döda mig nu, sprätt upp mina trasiga sömmar
Få mig att sluta andas, begrav mig under snöns vita grund
Kan ni inte höra orden jag ej förmår säga, era hjärnor låter sig bara mutas
Precis som rödhaken som föll likt en frostig fjärlig, låt mig på själsvila en stund
Låt mina läppar färgas av frost, låt mina ögon sakta slutas
Jag känner allt men ingenting, jag kan inte skriva men ändå finns allt där
Jag minns när vi brände ängarna och såg dem gro under solens vingar
Kan ni inte se att jag mina tårars tystnad bär
Låt mig flyta likt urholkat trä bland vattnets ringar
Jag har vandrat över sundet trots att mitt hjärta vägrar
Låtit tobak silas, inhalerats och stoppats mellan läppar spruckna
Jag har känt hur dödans stilla andedräkt genom tidig gryning hägrar
och höstlöven som virvlat runt mina fötter har bärt dem hem druckna
Tundran är öde och tyst
fötter vandrar bara genom brusten jord
har du av älvors frost blivit kysst
blanda rosors blad med dina ord