Glad fortsättning kära kamrater. Två saker har hänt mig på senaste.

En morgon för inte så länge sedan hittade jag en gammal mössa. En röd luva med vit och fransig topp. Trycket satt kvar trots att det måste vara drygt 3 decenier sedan mössan var ny. Jag blev glad. Det var min gamla idrottsförenings logga på mössan och det väckte en massa minnen från förr.

Inte utan ett ögonblicks tvekan gick jag ut på youtube och knackade in orden: simple minds someone somewhere in summertime. Underbart. Musiken från förr flödade. Rummet snurrade. Snön utanför sög mig ut i vintermorgonen som knappt börjat gry. Jag reste tillbaka i tiden och såg snöflingor dala ned över mig och min röda klubbmössa och jag rörde mig i mitt barndoms vinterlandskap och min far var där med mig och han lärde mig att trycka fast skidorna i uppförsbackarna och jag var varm och trygg i den vita kalla värld där jag befann mig. Mössan hade rest med mig genom tiden och landet och följt med i flyttkartong efter flyttkarton. Från det första jobbet på ett hippeliknande kollektiv med antroposofisk inriktning till det akademiska torra livet i söder och med upp till norr igen. Aldrig uppackad och aldrig uppskattad hade min troge vän legat och väntat på att bli upptäckt igen. Den kanske saknade våra äventyr. Våra paddlingar i Torneåälv med isflak flytande omkring oss. Längdpassen på vintern. Resor och kamratskap. Tävlingar. Trötthet. Lycka. Olycka. Framgång och motgång. Allt kom tillbaka till mig med ett ögonblicks klarhet. Ett kärt återseende helt enkelt. Nu vill jag inte ta av mig mössan igen. Min fru frågar om det kallt inne. Mina kompisar tittar lite frågande på mig när vi siprar kaffelatte på kaffer med stora mjuka kuddar och softad musik. Värst blir protesterna när vi ska sova. Och på jobbet. Min chef hävdar med bestämdhet att en kirurg inte kan gå omkring i röd toppeluva. Jag svarar med att fråga var i socialstyrelsens föreskrifter det går att påvisa något förbud mot röda toppluvor.

- Jag vet inte, suckar chefen, men inga andra kirurger går omkring i röda toppluvor. Här hämtar vi ut och lämnar in våra kläder i automaten två gånger i veckan, svarar chefen.

- Och om dom blir fläckiga tidigare finns en förtryckt mall angående hur stora och hur många fläckarna ska vara innan en ansvarsfull landstingsanställd får för sig att till exempel byta in plaggen en extra gång per vecka, säger jag ironiskt till chefen. Ironi. Ett sätt att medela sig på som verkar gå spårlöst förbi hos vårdbyråkrater.

- Just precis så är det, svarar chefen. Så varför skulle du få gå omkring med mössa.

- Ingen klädautomat lämnar ut mössor, lägger han till, som får att styrka logiken i sitt resonemang.

- Nä det såklart säger jag och går ut ur rummet med röda klubbmössa och nynnar på Real life.

Det är, så som framgår av ovanstående skrift, exakt vad som hänt mig. Jag har hittat min gamla mössa och jag har börjat lyssna på Simple Minds igen. Ingen av dessa saker var särskilt lättippade. Men nu vill jag inte sluta. Och åtminstone fram till trettondag knut tänker jag behålla mössan på. Sedan kan det kanske bli aningen tveksamt. Simple Minds grejen har jag ännu inget stoppdatum på. Jag kan i alla fall konstatera att min chef har fel. Röda mössor med vita toffsar på snöre är bra för kirurger. Det lätar liksom upp stämningen hos dom sjuka. Och ännu bättre. Alla som söker för mindre allvarliga åkommor vänder direkt i dörren för dom skulle aldrig komma på tanken att låta en så konstig doktor undersöka dom. På nätet kan man ju läsa om alla möjliga fejkläjkare och är finns en som man verkligen kan misstänka, verkar dom tro. Om chefen och de ekonomiansvariga visste detta skulle dom antingen införa mössa som rutin och besparande åtgärd. Men bäst är mössan när det är riktigt, riktig allvarligt.

Som här om natten. När syster Ewa på avd 64A ringde om en patient som låg för döden och som vägrade låta sina anhöriga besöka honom trots deras enträgna försök och syster visste ingen bättre råd än att avvisa dom med hänsyn till patientsekretess och patientens autonomi. Detta trots att hon visste att denna gammla gubbe inget hellre ville än att försonas med sin son.

Jag gick in till den sjuke gamle mannen, med min röda mössa på. Han undrade, med all rätt, vad en konstig doktor som jag ville honom mitt i natten.

- Bara prata lite svarade jag.

Gubben hade en mängd fisketidingar på sitt sjukhus bord och jag tände lampan och blädrade lite förstrött bland bilder med olika vinklar på döda fiskar liggande brevid dyra rullar och sa att jag fiskade också en hel del, särskilt på den tiden mössan var ny.

- Ofta fiskade jag med min far, la jag till.

- Jag tror inte det blir så många fler fisketurer.

- Nä det blir nog inte det svarade jag rakt och ärligt. Och undrade om han hade barn som han fiskat med.

- Jo. Såklart, men vi har nog kommit ifrån varandra på sistone sa mannen lite undvikande.

Jag svarade att så kan det vara. Utforskade lite mer om var barnen bodde och frågade om vi inte skulle ringa dom.

- Så här dags frågade gubben.

Jag höll mig till den raka och ärliga linjen och svarade att det nog var så att det gällde att ringa nu eller aldrig. Han dröjde ett tag. Jobbade med att andas. Och så tog han telefonen och ringde.

- Jag har aldrig glömt pojkens nummer sa han och tittade på mig med en blick som gjorde att jag förstod vad han menade. Det dröjde någon halvtimme innan sonen kom till avdelning 64A och hittade rätt till säng C:2.

Jag fick aldrig reda på vad som skiljt dom åt första gången, men tydligen hade dom sonats åt innan dom nu skiljdes för gott, för när Syster Ewa ringde upp mig nästa gång var sonen rasande. Han var så arg att han inte lade märke till min röda mössa. Jag var inte värd vatten. Sämre doktor kunde man inte tänka sig. Sonens eder över vilka konsekvenser min bristande kompetens skulle få för mig verkligen osade. Så kom han av sig och stirrade tyst på min röda mössa. Han verkligen stirrade på den och försökte få in den i ett samanhang. Vilket naturligtvis var omöjligt. Inte ens jag själv kan förklara varför jag har mössan på mig nu i skrivande stund.

Jag utnyttjade pausen till att fråga varför han var så arg.

- Varför har ingen gjort det här tidigare. Äntligen förstod jag och pappa varandra och nu är det försent. Vi borde sagt det här till varandra för länge länge sedan sa sonen. Varför har inte någon gjort det här tidigare?

- Landstingstvätten har inte några röda mössor att låna ut sa jag, men du kan låna min.

- Nä det är klart svarade han dröjande, medan han tog på sig mössan. Sedan bröt han ihop i en gråt som behövt gråtas för länge sedan. Så mycket smärta han släppte ut ur sig har jag sällan sett koncentreras på så kort tid.

Jag väntade tålmodigt tills han var klar. Han fick låna min röda mössa medan jag och syster Ewa följde honom till entren. När vi skulle skiljas åt ville jag ha tillbaka mössan. Med viss motvilja räkte han över den och undrade var sådana mössor fanns att köpa.

- Jag vet inte, svarade jag, dom ligger nog och skräpar lite varstans.