Emil rynkade pannan och försökte koncentrera sig. Han hade fastnat på ett extra svårt tal i matteboken och behövde hjälp. Han räckte upp handen och läraren kom fram till honom.
- Behöver du hjälp? Sade han.
- Hm… Ja… sade Emil lite smått irriterat.
Han hade aldrig gillat sin mattelärare. En gång hade han gett Emil kvarsittning för att han hade sagt att han gav dem för lätta tal. Han var lite konstig. När han hade hjälpt Emil med talet och gick tillbaka till katedern tittade han på sitt kamouflagegröna armbandsur, sneglade över axeln och gav honom en misstänksam blick. Emil fortsatte jobba. Han var van vid lärarens blickar. Han hade fått stå ut med det sedan han hade kommit tillbaka efter att ha räddat Alexandra från vampyren på Gamla sågområdet (se Livsfarligt uppdrag). Han tittade bort mot Alexandras bänk. Hon var upptagen med att jobba. Emil kunde svagt se de små bitmärkena under hennes långa, bruna hår. De hade inte läkt det minsta sedan hon hade blivit biten. Han förde handen till sin egen hals och kände de små såren han själv hade fått när han hade hjälpt till att rädda henne. De skulle aldrig gå bort, det visste han. Han kände något träffa honom i nacken och vände sig om. Anthony hade tydligen kastat en pappersbit på honom. Han viskade:
- Hänger du med hem till mig efter skolan?
Emil nickade och hörde hur läraren utbrast:
- Jaså, Emil vill visst ha kvarsittning!
Emil suckade högt och läraren sade:
- Emil, du stannar kvar här när de andra går, jag vill prata med dig.
I samma sekund hörde de hur klockan ringde. Resten av klassen plockade ihop sina grejer medan Emil väntade. När alla hade gått ut ur klassrummet och ner i korridoren kom läraren fram till Emil.
- Du tror inte att jag vet vad du håller på med, sade han argt.
- Va? Sade Emil förbryllat.
- Du kommer inte att lyckas! Röt läraren och stormade ut ur klassrummet.
Emil blev sittande på stolen. Vad i hela friden var det läraren babblade om?? Emil funderade en stund och kom fram till att han hade tappat förståndet. Han plockade ihop sina grejer och gick ner till de andra. Han delade skåp med Anthony, så han gick dit och viskade:
- Det är något skumt med Göran.
Anthony tittade förvånat på honom.
- Skumt? Hur då? Viskade han tillbaka.
- Ja, sade Emil. När ni hade gått sade han typ: ”Du tror inte att jag vet vad du håller på med?” Först trodde jag bara att han menade mitt, enligt honom, dåliga betyg i matte, men då röt han: ”Du kommer inte att lyckas!” och rusade ut ur klassrummet.
Anthony tittade förbryllat på honom.
- Är det sant? Sade han och tittade över axeln för att försäkra sig om att ingen tjuvlyssnade.
- Ja, sade Emil. Helt sant. Tror du att han döljer något?
- Jag vet inte men det verkar så, sade Anthony eftertänksamt. Och han verkar tro att du vet vad det är.
- Tja, det har han då fel om, sade Emil och låste upp skåpet. Men jag önskar att jag visste.
De tog på sig jackorna och började gå mot Anthonys hus.