”Ska vi gå ut och äta middag, du och jag? Vi kan väl gå ut och ta en promenad i solen, gå in till stan och sen så äter vi middag där”, lockar jag.

Jag har jobbat hela veckan och nu är det helg och den vill jag ägna åt min flicka. Lyxa oss lite och känna att vi är värdefulla, tänker jag. Men hon har ingen större lust, utan vill helst vara hemma och bara vara.

Med mig.

Vi ska sitta jämte varandra i soffan med var sin dator och surfa på nätet. Vara ihop men pyssla med lite olika aktiviteter. Jag älskar att vara så med henne. Och när hon väljer det framför en lyxig middag på stan, så går det upp för mig att det enda hon vill är att vara ihop.

I samma rum, inom räckhåll.

Närhet utan krav.

Och jag inser från djupet av mitt inre hur mycket jag betyder för henne. Jag vet ju det, men det är så svårt att förstå ändå. Hon vill bara att jag ska vara hos henne, inget annat.

Låta luften vibrera av närhet, av andetag som nästan inte hörs, av små egna privata fniss ibland, av djup koncentration fokuserat på något vi tycker om, var och en på sitt hörn.

Jag tror inte att jag vet något som är mer fulländat än just det.