Ett flyende landskap.

En vild regnbågsfärgad vind som

skriker av röster från en hel kontinent.

Du står och vacklar och vet inte om du

vill gå längre. Om du inte gör det kanske

du heller inte kommer vidare.

Så ligger all trygghet i ljumma böljor som slår

samman med den livliga, vilda och pulserande

vinden som knackar på och frågar:

-Du, är det inte dags att gå?

Vi måste fortsätta vandra. Även om vi står

själva kommer det att finnas andra. Vilken stig

du än väljer att vandra kommer ingen

kunna klandra. Bakom ligger os av kött

och lustar och ingen visste vad just du behövde

bara att det som var kvar och sövde som dekadens

om vi inte följde våran plikt. Plikten om at avvärja

våra laster.

-Mitt snus.

-Dina cigg.

-Mitt ligga till lags.

-Dina ligg.

-Mina så ska det va.

-Dina vadå.

Därifrån kan vi se med nya ögon mot framtiden

och känna vinden piska mot ansiktet med nya

andetag av frisk luft och se förbi alla triviala

händelser och omfamna oss med förbarmelser

om vi behöver. För vi vet att det här inte kommer

att gå över. Det kanske inte handlar om oss, men

det finns hos oss och kommer alltid att finnas där.

Det är så att vara kär. Ibland i en kust, ibland

känns det sådär när den lär oss hur små vi faktiskt

kan vara.

Vi måste fortsätta vandra för att

finna oss själva och vi kommer alltid att stå framför

en ocean där allting vore som om det vore för första

gången där världshaven står på rad i evighetens

horrisont där vi glömde bort TV-Spel, Y-front, USB

och konfontationer.

Vi måste fortsätta vandra för att

kanske finna oss själva i andra eller finna andra

och uppskatta dem. I våra än så länge mobila hem

kan det vara den ända vän vi har med oss

påväg dit vi ska. För vi kommer

alltid att stå inför en ny ocean

och vi kommer alltid behöva

fortsätta vandra.....

..............................

.....med varandra.